Detta gillar jag!

För alla som undrar vad jag håller på med den däringa organisationen...

Mosquito tactics - the movie from Mosquito Tactics on Vimeo.

Fröken Fröken!

Att arbeta med barn är stundtals ENORMT frustrerande men oftast är det ljuvligt.

Barn 5 år: Min pappa är över 8 år.

Barn 3 år: Jag är så stark så jag kan lyfta hela jordklumpen. (jordklotet)

Barn 7 år: Fröken, du och Hanna (kollega) har olika fina lår!

Jag frågar om de har åkt buss någon gång och i såfall vart.
Barn 4 år: Jag har åkt buss till mitt hem.
Jag: Var ligger det?
Barnet tänker lite...
Barn 4 år: I Sverige.

Under ett Luciarep demonstrerar jag på min manliga kollega hur mamman ger tomten en klapp och kyss på kinden. Efteråt skvallrar en kollega någons reaktion.
Barn 10 år: Fröken, fröken, Stina pussade honom!!! Men jag lovar, jag blundade HELA tiden, säkert flera sekunder.
Fröken: Men när du är gift, så kommer kanske du vilja pussa på den du gift dig med, eller?
Barn 10 år: VA!?! Nej, inte förrän jag är 70 år!

Ok, jag erkänner, lite nördigt. Men jag gillar detta och jag gillar att jobba i skolans värld! Hepp!

Flashback

Ok, jag skall erkänna att jag denna höst följer Tv4 Idol och röstar minst 4 gånger varje fredag, i alla fall så länge Mariette Hansson är kvar. Hittade ett klipp från en svunnen tid, kanske den bästa tiden hittils...

För ganska exakt 10 (!?!?!?) år sedan hände det här.

Hej Höst!

Vi var i bokskogen. Där är det fint. Löven var fina. Snart är de borta, då blir det fult.

Igår grät jag på jobbet, igen

Igår grät jag på jobbet, igen. Denna gång för det fantastiska beskedet att familjen som tidigare skulle skickas till Irak, nu har fått uppehållstillstånd. När verkligheten är human och erbjuder hopp istället för uppgivenhet känns allt så mycket bättre.

Uteliggaren

Idag sa ett barn att jag varken såg ut att kunna spela gitarr eller marimba, inte heller något annat instrument för jag såg ju ut som en uteliggare. Jag undrade varför jag gjorde det och svaret blev att jag hade rufsigt hår. Jäkla ungar, vill skylla på småstaden men inser att så ej är fallet. Frågan är om jag nästa vecka skall piffa och kamma som fasen eller bara rufsa extra, extra mycket. Man kan inte gilla alla barn. Det är ok.

Memorandum-Promemoria

Ibland vill jag vara överallt på samma gång vilket just nu känns som en omöjlighet. Det där med tid och rum alltså, så himla mesigt. Men det löser sig, det gör det alltid. i alla fall tillslut.


Förövrigt har jag idag lärt mig att det engelska ordet memorandum betyder promemoria på svenska. Vilket på riktig svenska betyder kort skriftlig redogörelse (särskilt inom myndigheter)
Vi vet ju alla att jag är en expert på tjusiga utryck (inte), men jag ser fram emot premiäranvändningen av promemoria. Men, låter inte just Promemoria som ett ganska bra bandnamn, antingen tung death metal eller kärlekstörstande emo-band?

Fasta basta

Man skall inte ropa hej men nu vankas det fasta saker. Kropp och jobb here we go. 2010 blir nog också jäkligt bra!

.

Kanske det viktigaste är att aldrig sluta vara modig.

26+

Nu är jag 26+. Suck eller tjoho, är det kul eller ska jag få ångest? Tur att jag ibland kan åka på barnbiljett, får visa leg på systemet och i tobaksaffären annars hade jag kanske hamnat i en kris.

Haha, nejdå. Det är lugnt. Jag tar det coolt. Eller?

Musik spelar faktiskt roll

Det var 100% kärlek. Nu är projektet förbi. Sorg.

Lamu, ett paradis

En vecka spenderade jag på Lamu. En ö i nordöstra Kenya som bara går att älska. Inga bilar, fantastisk natur, makalös mat och lugn och ro. Say no more. Här är lite bilder.

En gång i Kenya

Nu tror jag även att mitt huvud har hunnit med att komma hem och gillar läget med att vara tillbaka till vardagen. Kanske är det bäst att hårdstarta med lite jobb där stämningen är som en klagomur så det ända sättet att överleva är att koppla på positivitetspeppen och låtsas som att allt är bra. Dock är det lite svårt när ens chefer inleder terminen med att säga "Det här kommer bli det tuffaste och jobbigaste läsåret, vi måste ta hand om varandra. Vi har inte ens råd att ge er en julklapp". Istället för skratt var dagens första arbetsdag fylld av suckar. Jag undrar hur folk ser på det där med positivt ledarskap. Tror jag skall hyra in pom-pom dansare som kan rusa in för att undvika att klagomuren rasar samman.

Bla bla bla, jag har ju också varit i Kenya.
Det är svårt att förklara vad som hände där, förutom att det nog var jag som lärde mig mest av alla. Det är nog den största utmaning jag varit med om när det handlar om att arbeta med kulturella skillnader. Förvirringen var liksom total, ångesten var där men allt löste sig ändå tack vare en klok fotograf som kärleksfullt och provocerande hjälpte mig tappert på vägen. Varje dag handlade om ytterligheter och basala, simpla saker blev stora problem i andras huvud fast ingen annan såg det som ett problem. Men vill man aldrig göra fel och är inte flexibilitet och egen problemlösning en självklarhet, blir det andra förutsättningar för sin egen tankeprocess.

Jag är tacksam att jag fick åka. Att jag fick spendera tid med 25 nya människor och bli en del av deras tillfälliga tillvaro. Att få ta del av deras åsikter och se hur tankar formas, påverkas och förändras. Att bli uppskattad för den jag är i ett nytt sammanhang. Att bli utmanad tll max och lära mig att låta bli att bli irriterad när jag för 37e gången på dagen får höra meningen We have a problem, och att sedan trevligt och peppande guida personen fram till sitt egna svar. Tålamod AB. Men tänk så många fina och fantastiska människor det finns. Juli månad var fylld med dem.

Pole Pole

Nu är jag hemma igen efter en månad i Kenya. Jag befinner mig i ett post-kenya tillstånd vilket betyder ungefär att det är underbart att vara hemma och jag vill inte tillbaka, ända saknar jag det.

Blev igår mött på flygplatsen av finaste pojken och helt galet av Vickan som anlände från Bryssel samtidigt. Det var skrik och tårar och härligheter. Det blev liksom festligt att komma hem trots att min väska var kvar i München.

Just nu tänker jag på allting samtidigt. Det snurrar i min skalle och tankarna har svårt att stanna. Ber att få återkomma för att kunna skriva något som är lite begripligt. Men hej alla, nu är det Sverige som gäller!

Hej världen!

Hej världen!

Jag är kär.
Snart far jag till Kenya.
Nu har jag sommarlov.
Nypotatis med vinegrette äts varannan dag.
Har lånat skivor och reseguider på Bibblan.
Jag saknar många av mina vänner som inte är här just nu.
Är fortfarande bitter och arg på internationella system.
Är avundsjuk på de som är med på Tillsammans, men uppskattar ändå min ledighet.
I höst jobbar jag förutom i Rosengård även på kulturskolan i Höör. 90%, tack och amen.
Handlar just nu allt på Möllan. "Jordgubbar, söttaste i staden!"
Ibland skäms jag för att jag har det så bra, men jag inser snabbt att jag är värd det.
Vår balkong är bästa platsen i Malmö.
Jag har planterat Solroser.
Dags för kaffe.
Jag är kär.

Världen, vi ses!

Lycka vs Missär

Just nu väntar jag på att mina tre favoriter snart skall komma hem från sin resa. Jag är nervös, men det är fint. Sen är mina tankar hela tiden hos familjen som mot sin vilja lämnar Sverige 06.oo i morgon. Det där med mänskliga rättigheter, jag undrar igen vart de tog vägen?
Svaret är väl enkelt, de finns hos de privilegierade som Du och Jag men inte hos alla Andra.

Idag grät jag två gånger på jobbet.

Det började i personalrummet där jag pratade med min fina kollega vars syster och hennes familj (från Irak) för en tid sedan fick beskedet att efter två års väntande måste ta sitt pick och pack och lämna Sverige. Denna familj med tre tonårspojkar som av smugglare togs till Frankrike istället för Sverige skall nu enkelt beskrivet slå sönder den livsbubbla som de lyckats bygga upp. Språk har blivit flytande, vänner ha skapats och en trygghet har sakta men säker vuxit fram. Liv fyllda med hopp har byggts upp. Men den mänskliga makten och stämplar på papper väljer nu att med en fet och grym hammare iskallt slå sönder en tillvaro som äntligen var vacker. Jag höll min kollegas hand och grät, vad mer kan jag göra förutom att lugnt försöka intala henne att vi aldrig får sluta hoppas. Tomma ord men jag tror att det är livsfarligt att ge upp denna tanke. Men jag förstår ju ändå inte vad denna familj går igenom. Visserligen har jag varit ett av barnens musiklärare, men det spelar ingen roll hur mycket jag än säger att han är en väldigt talangfull flöjtist. Vilka stämplar suddas ut av det? Inte dem om att de skall lämna Sverige på måndag o6.00. Inte heller bemötandet från migrationsverket där de beskrivs som ett hopplöst fall. Man får aldrig beskriva en annan människas liv som hopplöst. Jag önskar jag just i denna stund kunde förändra världen. Men det är nog svårt med tanke på att den viktigaste frågan för oss nu är att vi alla skall ha rätt till att ladda ner från internet. Jag skäms.

I morgon är det skolavslutning. Enligt tradition så skriver sexorna en sång till sina lärare. De har de typ gjort och den är fin. Tårarna kom, inte bara hos mig utan även hos klasskamraterna till tjejen som till låten sa att hon skrivit en text som skulle läsas upp. Det var banne mig den finaste överraskningen jag fått under detta läsår. Hon har skrivit ner en dikt som liknar spoken word som är någon form av magi. "Vi älskar er som vi älskar oss själva" är en strof i hennes verk. Det är tur att barn är så kloka, det är tur att de har förmågan att lysa och sprida en stor dos av hopp till oss alla. Jag önskar att det var barn som hade makten, hoppas de förstår hur viktiga de är.

Juni

Här skall jag vara.

Maj

Kanske är det så att här skall jag vara.

Den där kakan.

Det går aldrig att ha kakan och äta den på samma gång, fast det är ju alltid värt ett försök. Den smakar ju liksom delikat tills den tar slut.

Förjust är ett ord jag gillar!

Jag är allmänt förtjust i det mesta just nu. Både i personer och händelser.

Jag vill lära mig dansa Lindy Hop, kavaljer sökes.

Jag har börjat spara för att åka till Kuba sommaren 2010, congaspel och salsadans ja tack.

Om kidnappning!

Det är bara att inse. Det finns inga jobb. Det är finanskris. Malmö skall spara 700 miljoner nästa år. Reurser tas bort. Mina kollegor blir trötta, likaså jag men det är tack och lov vettig trötthet som är lite skön. För första gången på länge känner jag mig förtjänt av ett riktigt sommarlov!

Ibland tänker jag att jag skulle göra något annat och liksom bli ekonomiskt mer välbärgad, men det är svårt att motivera sig till det när jag varje arbetsdag möts av kramandes elever som skriker av förtjusning för att de på hela skolan sjunger får önska låten "Jag har en cykel". Jobbet tar mycket tid, 50% på pappret är nog 75% i verkligheten, men på någotvis är det bara att acceptera. Det är ju finanskris och att få sätta upp en föreställning med en av klasserna där de vill att den skall handla om att rädda världen, så känns det helt ok. Önskan är att den ska handla om pingviner som säger till ett antal barn runt om i världen att isen smälter och de måste göra något. Resultatet blir kidnappning av några presidenter som med den miljövänliga flygande mattan skall ta dem till stormötet på Antarktis och där de kommer på lösningen till allt.

Att höra och filosofera detta med mellanstadiekids är enbart ett privilegium. Tänkte bjuda in herr Björklund, kanske han kommer och kanske jag då måste använda någon av barnens egenpåhittade vapenlösa och våldsfria sätt att kidnappa folk på som i slutändan resulterar till en ändring av dagens skolpolitik.

Men det är klart, vi behöver ju fler ingenjörer så att landet vi bor i kan vara främst på utveckling av diverse tekniska ting. Att öva sig på att vara en god medmänniska som jag tror görs genom att stimulera alla sinnen är inte så viktigt. Framtiden är allstå enkelt sagt, full av ledsna och socialt mindre kompetenta ingenjörer. Grattis!

Två hetingar!

Mormor 93 & Mor 54 visar hur en riktig blåspose skall se ut. Frågan är om den kan bli bättre än såhär?!

Vi och Dem.

Jag undrar när folk i allmänhet skall sluta prata om vi och Dem. Ni vet Dem andra där borta som alla är precis på det sättet eftersom Dem bor just där, ser ut just så. Detta går ju enligt vissa lätt att se eftersom en Någon som bor där och ser ut så gör något eller är på ett visst sätt, så är alla andra som ser ut typ så eller bor typ där likadana som denna Någon. Detta synsätt känns extremt otrendigt och jag har hört att det för länge sedan är helt ute att tänka så!

I vilket fall så gör det mig ledsen när människor jag trodde tänkte större inte har lämnat vi och Dom bakom sig utan är i det alldeles för mycket, här och nu.

Så kan det gå...

2 april och sommaren är planlös.
6 april och sommaren är uppbokat.
Fick ett litet utlandsäventyr i present.
Juli månad spenderar jag i Kenya.

Ett och Annat.

Cancer och hjärtsjukdomar är bajs.
Smask är fett.
Nedläggning av det estetiska gymnasieprogramet är ett illaluktande skämt.
Föreställningen Zlatans Hjältar är snart iland, gåshud AB.
Ludenhet på vitala mjukvaror är visst äckligt, inflammerade hårsäckar och svamp är dock hett.
Påsken stundar, skall picka ägg för första gången någonsin i en stuga på Österlen.
Enligt min kollega finns pengar och kärlek alltid runt omkring oss, därför ska man satsa på att göra det man vill.
Jag tycker om Malmö.
Letar efter känslan "här skall jag vara" som är min mormors tips för att hitta lycka i livet.
Snart grönskar Sverige.
Människan är fin.

Hjälp!

What to do, så mycket man skulle kunna göra. Men en förändring behövs ganska snart tror jag. Just nu ser alternativen ut såhär:

• Läsa till grundskolekompetens för lägre åldrar (tar 1,5 år och kan göras på distans!)
• Bygga upp alternativa kulturprojekt för grundskolor i Malmö med omnejd. (och få betalt för det..)
  
• Flytta utomlands och göra något vettigt och extravagant.
• Istället för att flytta så spendera en längre tid i ett annat land som ligger längre bort än Danmark.
• Tågluffa före 26års dagen då det blir betydligt dyrare att göra just det.
  
• Bli Mor.
  

För övrigt så jobbar jag just nu med att acceptera det faktum att jag aldrig kommer få några bonusar som jag riskerar bli uthängd i pressen för. Phu! Hepp!

Mångfald my ass!

Måste jag vara kille och kunna rappa för att vara en förebild för kids? Allt för ofta känns det så. Det gör mig bitter. Vad händer med den eftertraktade mångfalden om inte alternativ ges? Visserligen ligger det verkligen i tiden att hålla på med just hip hop och rap vilket jag också gillar. Jag gillar musiken, men jag tycker inte det är ok när förebildernas förebilder rappar med texten "jag har bara 50 kronor till att göda mina honor" när publiken är 7-12 år. Kanske är jag bara avundsjuk på att min häftighet i jämförelse inte existerar, men snälla ge plats åt alternativ så att vi på allvar kan ha ett mångfalds-samhälle där alla faktiskt får plats. Det blir liksom roligare då. Jag lovar!

272-270

Helgen har varit grym. Jag är helt slut. Release-festen i fredags var en succé. Puben likaså, men kanske var allsången vid 02.30 med Stina P och Nic fredagens höjdpunkt. Lördagen var intensiv men innehållsrik av både det ena och andra. Dansen till DJ spotify (Lollo) var extremt rolig. Men bäst var kanske efterfesten hos Daniel där allt som sades var i klassen askalas kul.

helgens citat: Nu vill jag bara omfamna hela världen. Daniel 27 år,

ps. det värsta med helgen var att Nic vann över mig i Yatzy, 272-270, två ynka poäng. Inte ok!

Lär dig!

Ta aldrig ut segern i förskott och ropa inte hej förrän du kommit över det där vattendraget. Är man klumpig är det lätt att snubbla vid mållinjen eller helt enkel bli väldigt blöt. Stina lär dig av detta någon gång och ta tag i det när du slutat tycka synd om dig själv! Kanske den bästa taktiken i alla sammanhang är att tänka att det blir förlust, så när det inte blir det så blir det miljonträff varje gång. Hela livet har jag försökt med denna inställning att lura mig själv när något jag faktiskt vill inte är säkert. Det funkar faktiskt ibland. Typ.

På tal om miljonvinst. Ibland önskar jag att jag var rik. Då skulle jag köpa en cykel, biljetter till London, ett besök hos frisören och en stuga på landet.

Klick

Kronprinsessan och hennes blivande sitter och berättar om sin förlovning. Känslan är allmänt obekväm. Ett äkta awkward stämning. (har svårt att översätta detta ord till svenska, men där var det awkward!) Jag lider med dem samtidigt som jag skrattar åt spektaklet. Men mest av allt blir jag lite besviken när Victoria med ett leende på läpparna säger att "det sa inte klick".

Säger det inte klick vill inte jag vara med. Så enkelt är det.

Barn 12 år

Barn 9 år säger bittert: Jag vill inte va i den gruppen för de kan inte svenska!
Barn 12 år svarar lugnt: Men hjälp dem då!

Det intressanta är att detta uttrycktes under dagens rytmiklektion där alla barn som är med, en gång inte har kunnat svenska. Vissa är till och med ganska nya på det, ändå kläcks denna kommentar. Jag insåg då att en alldeles för stor del av Sveriges befolkning faktiskt är Barn 9 år. Det kloka Barn 12 år, som jag tycker fäller den perfekta motkommentaren som dessutom ger effektiv effekt, känns alldeles för sällsynt. Återigen gör det ont i magen, kanske för att jag skäms både över mig själv och över andras sätt att hantera situationen. Fast mest av allt blir jag både stolt och inspirerad av Barn 12 år. Låt dennes ord eka!

Kanske.

Vissa dagar är bara sådär bra.

Kanske för att solen sken när jag vaknade och fortsatte att skina tills den gick ner. Kanske för jag blev introducerad för bra musik efter frukosten. Kanske för att jag inte behövde springa till bussen. Kanske för att jag tränade på gymmet till musik från de allmänna högtalarna som för en gång skull var bra tillsammans med Maggan. Kanske för att jag åt lyxlunch på stan med fint Viktorianskt sällskap. Kanske för att Astrid kom till stan. Kanske för att jag såg Illmar Reepalu cykla med portföljen på styret och vinden i håret (otroligt komisk syn). Kanske för att det bjöds på semlor på orkestern. Kanske för att jag fick dricka en öl med Linda och Astrid. Kanske för att Stina W är hemma igen och sitter med sin dator i knät samtidigt som det tillsammans med Lisa tittas på Sex and the City. Kanske för att detta är en tisdag då jag är ledig från saker som kan oroa mig. Kanske behövs det ingen förklaring till varför denna dag har varit något särskilt. Kanske för att vissa dagar bara är sådär bra.

Envar har rätt!

Kom just hem efter att ha jobbat i Helsingborg med Musiklärare utan Gränser där vi tillsammans med Individuell Människohjälp bedriver ett musikprojekt för flyktingbarn. Detta projekt görs också i Malmö. Barnen får antingen lära sig spela flöjt eller gitarr och med mig så har alla rytmik.

Att få undervisa dessa barn är fantastiskt, lika fantastiskt som det är att undervisa barnen på Kryddgårdsskolan. Alltså barn, främst de i mellanstadieålder är liksom, ja, ljuvliga att jobba med. Musikaliskt kan man komma ganska lång och deras bubblande skratt när vi gör diverse övningar gör att jag inte på något vis kan ogilla detta jobb. Tänk om vuxna också kunde fnissa på detta sätt, då hade jag kankse tyckt det var lika roligt att jobba med vuxna, men vi verkar alltför ofta ha glömt detta. Det är en klyschig klyscha, men den som får ut mest av detta är säkerligen inte barnen, utan jag. Jag får liksom leka och få betalt på samma gång.

Men ändå finns det lite av en sorg i mig. De barn jag träffat idag vet inte om de får stanna i Sverige. Vissa väntar på besked, andra lever i ett vakum och närsomhelst kan ett negativt besked komma. Alltså, att de inte får stanna här i Sverige. Det är grymt och jag förstår inte, och kommer aldrig att förstå varför de inte skulle få stanna här. Många av barnen är väldigt duktiga på svenska och har rotat sig här. Det är deras föräldrar som kämpar och har ofta svår för språket, och kan man inte svenska så är man inget och inte heller någon här i mellanmjölkens land. Jag skäms. Barn är bara barn och har inte valt något. De är bara med och jag tycker att det borde vara lag på att familjer med barn alltid skall få uppehållstillstånd här i lyckans land. Den som inte håller med kan ju läsa barnkonventionen och uppdatera sin kunskap om barns rättigheter. För envar har tusan rätt till ett drägligt liv. Det är inte barnens fel att världen ser ut som den gör. Det gör ont i min mage. Jag vill tänka på de bubblande skratten och drömma om att det är de som får ljuda i evigheters evighet!

Fest

Ikväll är det fest. Hela helgen är en fest. Det är grymt festligt och jag gillar det!

The Polyphonic Spree

Ibland behöver jag lite pepping, då lyssnar jag ofta på Polyphonic Spree. Nu till exempel så städar jag vilket jag är sämst på att göra ordentligt, då behöver jag en hejarklack!

Daller!

Just hemkommen från västafrikanska dansen. Det finns nog inget som gör att jag mår så bra som när jag får dansa fritt i en dryg timma. Detta borde banne mig alla göra. Tror världen hade varit lite gladare och betydligt vänligare om alla dansade lite mer, och helst tillsammans med andra. Jag vet att jag låter som en kulturtant i gröna linnebyxor och sjal i håret, men om sanningen skall fram så gillar jag det. Om jag kan fortsätta att må så bra av att göra just detta så är jag mer än gärna en käck kulturtant som provocerar vissa genom att uppmana alla att skaka på höfterna så att fettet på rumpan dallrar och helst aldrig slutar att dallra!

Idag är jag allmänt nöjd med livet. Jag gillar februari, det är många roliga saker som händer nu!

Skolpolitik!

Som nyutexaminerad lärare ser det som min rektor sa "nattsvart" ut. Känns ju jättebra. Not. Det finns liksom för få barn just nu, de är antingen för stora eller för små. Får helt enkelt vänta typ fyra år innan nästa stora barnkull ska gå i skolan. En kollega tyckte det var ganksa bra för mig och uppmanade att göra något annat så länge. Se världen medans du kan sa hon typ.

I går hade vi arbetsplatsträff. Ett ganska tungt sådant med tanke på att Rosengårds-stadsdel har fått 11 miljoner mindre till skolan för 2009. Detta betyder att det ser "nattsvart" ut för många. Det mest tragiska är att de som är ansvariga för hur pengarna skall fördelas har öppet sagt att det är ok att vi inte kan bedriva den verksamhet som vi vet barnen behöver eftersom det inte finns resurser till det. Alla vet vad som krävs för att barnen skall ha en liten möjlighet att nå de mål som sätts upp. Men som det är är det VÄLDIGT få som kommer klara det, och detta tycker man är ok! Jag rasar. Paradoxalt nog sitter vi just nu och fyller i mål som eleverna ska uppnå eftersom det är en order från högre ort. Från en skolminister som tyvärr inte verka ha en aning om hur skolan faktiskt fungerar. Han och jag är inte överens. Att veta att målen i allt för liten utsräckning kommer uppnås är sorgligt. Eller snarare förfärligt. Samtidigt visar en undersökning som gjorts på skolan att en väldigt stor del av personalen känner sig stressade trots att de trivs mycket bra på sin arbetsplats. Stressen kommer garanterat inte att avta nu om man säger så.

En elev i Rosengård kostar drygt 90000 kr för ett läsår. Vi har den näst högsta kostnaden per elev i Malmö. Av dessa pengar betalar man per elev ca 19000 kr i lokalhyra. Som jag fattar det så är det pengar som snurrar runt inom kommunen. Jag är medveten om att det säkert finns en politisk poäng med att det är så, en annan förvaltning lever säkert på det, men ändå, 19000 är en sjukt hög hyra. Men vad vet jag, jag är inte så haj på det där med skolpolitik och det är enklare att klaga än att ändra på det. Jag vet. Men just nu är jag alldeles för upprörd. Inte över att jag inte kommer ha så mycket jobb de närmsta åren utan att man accepterar att inte ge eleverna vad de behöver, när man vet vad som krävs för att de ska lyckas. Det är helt oacceptabelt.

Slutet kom!

Alltså, jag vill inte vara tjatig, men nu är det klart. Jag har nu inga rester kvar och jag får gå en 10 termin på musikhögskolan. För första gången sen sommarlovet är jag i princip i fas med mig själv. Hjärtat mår väl!

Jag ser slutet.

Jag sitter nu på caféet Element i Malmö där en ganska stor del av min uppsats är producerad. Kaffe, datorn Esteban och finslipning på min lilla historia är vad som sker just nu. Snart är den klar. Alltså på riktigt klar, inte bara sådär färdigskriven, utan klar.

Det har varit en lång väg och hade det inte varit för in examinators uppmuntrande ord så hade det jag gör nu varit kämpigt. Istället tycker jag nu om det, det känns bra och snart kommer jag att vara stolt över den. På riktigt stolt, så att jag kanske vågar skicka den till personer som borde läsa den. Kanske kan den göra en liten skillnad, kanske kan den bidra till en liten förändring, kanske kan den göra situationen lite bättre för några fler. Det är liksom det som har varit meningen med min uppsats. Fast det är väl det som är poängen med alla uppsatser, att på något minimalt eller grandiost sätt bidra med ny forskningsinformation. I vilket fall, så har den verkligen gjort skillnad för mig, det räcker. Det är roligt att få vara nördig!

Smaskbidrag accepterat!

Yes baby!
Smask it is!
Sara och Stina!
Boka 4 april nu!

Hepp!

Alltså ordet perspektiv är något man bör använda och tänka på mer. Helst varje dag. När livet ibland känns hårt så bör doseringen vara varje timme, varje minut. Jag suckar över ett halvlamt 2008, men i jämförelse med hur det skulle kunna vara, var det banne mig inte så pjåkigt. Från och med nu är mitt glas alltid halvfullt. Skål!

Examen är tagen. Titel finnes. Trots detta vill jag läsa mer. Jag vill resa mer. Jag vill jobba mer. Jag vill spela mer. Jag vill så väldigt mycket. Jag är konstant hungrig. I år ska jag vara modig och modigare.

Good Bye 2008!

Läste just en persons, en mellan vän och bekant på kompisskalan persons blogg som hyllade 2008. Det var härligt att läsa. Jag önskar jag kunde säga detsamma. Men om ärligheten ska fram så var inte 2008 mitt år. Tror inte att år som inleds med att avsluta en kärleksrelation kan bli det bästa året. På någotvis är det ok att ha år som inte kommer att gå till historien som de mest fantastiska, men det är ändå sorgligt. Så mycket tid som inte var så njutbar.

2008 var verkligen prestationens år. Likaså stresshjärtats, glömskans och ensamhetens. Året innehöll alltför många lägenhetsbränder, förvirrade själar och mardrömshistorier om hur vår värld är och hur vi alltmer blir oförmögna att ta hand om den och dess invånare.

2008 slutade jag gråta till Extreme Homemakover, Grey's Anatomy fick ta vid. Tack och lov för att gråta till påhittade historer.

Tur att Tillsammans fanns och fortsätter att leva. Annars spenderades sommaren på Intersport. Hann knappt märka att det var fint väder.

Kärleksmässigt var detta nog det torraste året hittils. För lite av det goda och för mycket av män som inte fattar att man inte både kan ha kakan och äta den. Jag vill även dissa de pojkar som antagligen inte alltid förstår att vad de säger faktiskt påverkar och kan ge men som är sjukt jobbiga att få bort. 2008 är året då kommentarerna om ens singelskap var alldeles för många och undanbedes under 2009.

Det bästa med 2008 var att jag spelade mycket viola, fick ett jobb som jag verkligen ville ha, köpte ett gymkort, pluggade på café med M, Hade vardag med S och att jag fick nya vänner i Malmö.

Kankse var 2008 året då jag hamnade i min första ålderskris och insåg att jag är 25 år, närmar mig 30 och det är nu jag måste ta för mig av livet. Jag känner pressen...

Jag låter bitter, och om sanningen skall fram är jag nog det. Kanske är det därför jag är så enormt, giganitiskt och grymt peppad på 2009. Det har alla möjligheter att bli året jag i framtiden blickar tillbaka på och önskar få uppleva igen.

Familj

Mor är stor, far är rar, bror han gror.

TIA (This is Africa)

I lördags kom jag hem efter min vistelse i landet Afrika (läs Zanzibar och Nairobi). Jag tänkte här försöka sammanfatta resan som verkligen bara kan beskrivas med stora och fina ord. Alltså bara sådana där bra ord, jag måste erkänna att länderna, resandet, Lilla My (Ida) och Skruttet (Lisa) saknas. Det är skönt att vara hemma, men det är något som fattas mig. Antar att återhämntningstiden är tills solbrännan inte längre pryder min hud.

• Jag kräks hemma före avresan. Som tur är klarar jag flygresan till Nairobi men är totalt däckad och sover i princip i två dygn. Tur att Ida och Lisa kunde ta hand om mig.
• Vi sover på Nairobis flygplats. Hittar en lounge med stenhårda bänkar där vi sover tillsammans med snarkande kenyanaer. Yatzi spelas för första gången.
  
• Zanzibar. Idas poträtt på sitt VISUM är obeskrivligt roligt. Jag och L slipper. Efter skumpig värd framme på Kimte hostel som drivs av rastafari mannen Sale. Många dimmiga ögon och en konstant sötdoftande luft. En toa utan toaring. Vi blir stammisar på grannhotellet Coral Rock. Chapati ätes, drinkar drickes och Yatzi spelas. Konstant svettglans.
  
• Besök i Stone Town. Åka taxi utan pengar. Rosa Sosa Milkshake. Sjalshopping. Hemfärd i taxi med en chaufför som stannar för att besöka en Moské.
• Solning och sönderbränning. Att zanzibar ligger nära ekvatorn glömdes och solskyddsfaktor 15 är inte nog. Mer yatzi och också kortspelt Plump. Jag får Yatzi på första slaget i tvåor.
• Nyår firas på Coral Rock. Missar nästan tolvslaget men dansar sedan till we wish you a merry x-mas i reagge version och diverse ABBA-hits. Dans på Kimte strandbar. Tequila + Ananas juice. Glömde dricka vatten innan sömnen fall på. L vaknar av panik och tvingar i oss vatten. Vi hade en deciliter att dela på, Smart...
  
• Dalla Dalla buss in till Stone Town tidigt på nyårsdagen efter 3 immars sömn. Vi satt längst in och klämdes typ ihjäl. Resan tog 2 timmar, kände inte mina fötter. Rosa Sosa milkshake. Smiter undan flygskattskontrollen. Tur eftersom vi inte hade pengar.

• Nairobi. Youth Hostel med halvt fungerande toa och typ bara kalla duschar. Java Café där vi blir stammisar och provar allt vegetariskt på menyn. Ifrågasätts konstant för att vi är veggisar. Snark.
  
• Masaimarknad. Shopping i stan. Ny kompis Gladdy vars far är en av Nairobis förra borgmästare. besöker henens kyrka med grymt svängig musik och ihoppfallande personer.
• Yatzi och Plump på Java. Planering inför Workshops. Mycket bajssnack och prat om hur man hanterar skavande skinkor. Karen Blixéns hus beundras och vi vill alla vara med i Out of Africa och gifta oss med Dennis. Förrutom I som bara vill ha A. Vi spår varandra. L kommer hamna i Holma, I i Limhamn eller Addis och jag i Rörsjöstan. L är besviken.
  
• Hoppbildsidén tas på allvar och projekt styrs upp. YM stab hittas och Mosaikprojket planeras. Vi får nya kenyanska vänner och delar en flaska vin på rummet. Festligare än så blev det ej. Besöker nattklubben Carnivore där alla tre blir uppraggande men som snällt avböjer all form av erbjudande. Biljardspel imponerar, därav pojkarnas intresse, tjejer spelar ju inte biljard....
• Mer CISV och middag hos Charity och Robert som båda ibland har lite svårt att säga R, det blir istället L. some red wine blir då väldigt kul. Robert blir i alla kära i trots att han säkert är 45 och vädligt upptagen. Vi löser världens problem och tvingas i enorma mängder mat. Exploderar nästan.
• Sista dagen blir vi trötta på att folk ALDRIG kan komma i tid. 2 timmar efter utsatt tid känns sådär. Vi blir bittra och I och L kreverar av hunger. Det börjar bli dags att fara hem. Obama kangan köpes och fler sjalar investeras. Jag köpte 13 st. Sista besök på Java, jag får Swahilinamnet Fitina, tack CISV Kenya.

Såklart är detta inte allt, men det är en liten sammanfattning. Resten finns i minnet. Det var en resa i naivitetens, hudfjällandets och härlighetens tecken!