Hej världen!

Hej världen!

Jag är kär.
Snart far jag till Kenya.
Nu har jag sommarlov.
Nypotatis med vinegrette äts varannan dag.
Har lånat skivor och reseguider på Bibblan.
Jag saknar många av mina vänner som inte är här just nu.
Är fortfarande bitter och arg på internationella system.
Är avundsjuk på de som är med på Tillsammans, men uppskattar ändå min ledighet.
I höst jobbar jag förutom i Rosengård även på kulturskolan i Höör. 90%, tack och amen.
Handlar just nu allt på Möllan. "Jordgubbar, söttaste i staden!"
Ibland skäms jag för att jag har det så bra, men jag inser snabbt att jag är värd det.
Vår balkong är bästa platsen i Malmö.
Jag har planterat Solroser.
Dags för kaffe.
Jag är kär.

Världen, vi ses!

Lycka vs Missär

Just nu väntar jag på att mina tre favoriter snart skall komma hem från sin resa. Jag är nervös, men det är fint. Sen är mina tankar hela tiden hos familjen som mot sin vilja lämnar Sverige 06.oo i morgon. Det där med mänskliga rättigheter, jag undrar igen vart de tog vägen?
Svaret är väl enkelt, de finns hos de privilegierade som Du och Jag men inte hos alla Andra.

Idag grät jag två gånger på jobbet.

Det började i personalrummet där jag pratade med min fina kollega vars syster och hennes familj (från Irak) för en tid sedan fick beskedet att efter två års väntande måste ta sitt pick och pack och lämna Sverige. Denna familj med tre tonårspojkar som av smugglare togs till Frankrike istället för Sverige skall nu enkelt beskrivet slå sönder den livsbubbla som de lyckats bygga upp. Språk har blivit flytande, vänner ha skapats och en trygghet har sakta men säker vuxit fram. Liv fyllda med hopp har byggts upp. Men den mänskliga makten och stämplar på papper väljer nu att med en fet och grym hammare iskallt slå sönder en tillvaro som äntligen var vacker. Jag höll min kollegas hand och grät, vad mer kan jag göra förutom att lugnt försöka intala henne att vi aldrig får sluta hoppas. Tomma ord men jag tror att det är livsfarligt att ge upp denna tanke. Men jag förstår ju ändå inte vad denna familj går igenom. Visserligen har jag varit ett av barnens musiklärare, men det spelar ingen roll hur mycket jag än säger att han är en väldigt talangfull flöjtist. Vilka stämplar suddas ut av det? Inte dem om att de skall lämna Sverige på måndag o6.00. Inte heller bemötandet från migrationsverket där de beskrivs som ett hopplöst fall. Man får aldrig beskriva en annan människas liv som hopplöst. Jag önskar jag just i denna stund kunde förändra världen. Men det är nog svårt med tanke på att den viktigaste frågan för oss nu är att vi alla skall ha rätt till att ladda ner från internet. Jag skäms.

I morgon är det skolavslutning. Enligt tradition så skriver sexorna en sång till sina lärare. De har de typ gjort och den är fin. Tårarna kom, inte bara hos mig utan även hos klasskamraterna till tjejen som till låten sa att hon skrivit en text som skulle läsas upp. Det var banne mig den finaste överraskningen jag fått under detta läsår. Hon har skrivit ner en dikt som liknar spoken word som är någon form av magi. "Vi älskar er som vi älskar oss själva" är en strof i hennes verk. Det är tur att barn är så kloka, det är tur att de har förmågan att lysa och sprida en stor dos av hopp till oss alla. Jag önskar att det var barn som hade makten, hoppas de förstår hur viktiga de är.

Juni

Här skall jag vara.