Dag 4

Dag 4 i Malmö och än är jag inte helt rastlös. Kanske att jag börjar bli bättre på det där med att vara ledig och att vara själv. Det bästa med denna lilla övning med mig själv är att jag faktiskt börjar se fram emot att jobba. Jag behåller gärna sommaren, men har inget emot att sätta igång. Har dock lovat mig själv att inte sätta igång med planerandet, då jag från mitten av augusti kommer göra det tjugofyra-sju (sagt som mina kids säger det i Rosengård).

Malmö I love you!

Äntligen hemma i Malmö efter i princip en månads frånvaro. Borta från lägenheten som sakta men säkert fixas och pysslas om, ett nytt hem som skapas av oss tillsammans. Det är fint. Dock har månaden borta från staden jag tycker så mycket om varit klockren. Efter att jag återhämtat mig från Kuba har Sverige visat sina allra bästa sidor. Familjen i Halmstad, bästa festen på Österlen, stughäng med bästa vännerna i Norra Haghult och kanske det bästa, det lilla paradiset Granvik strax utanför Karlsborg.

Men nu väntar Malmö. Idag är första gången på en månads tid som jag spenderar en dag helt ensam. Jag är egentligen sämst på att vara ensam, rastlösheten attackerar mig alldeles för snabbt. Men idag har det gått bra. Jag har till och med njutit. Fixat hemma, handlat på Möllan och bara uppdaterat mig om vad som hänt i världen. Nice. Ibland är det rätt skönt att vara lite ensam, men jag älskar att jag nu skall sätta på kaffe till Johan som när som helst kommer hem. Sommarlov, jag diggar det, kanske ännu bättre som lärare då jag för första gången slipper ha ekonomisk ångest och har den lyxiga möjligheten att göra varje dag till det jag vill. Kanske verkar detta lite skrytsamt, men det är banne mig väl förtjänat.


Granvik

Mälarhusen

Granvik

Kuba

Nyss hemkommen från Kuba. Jag har feber och det stör mig eftersom vädret är helt underbart, det är enda som är bra med det är det ger tid till reflektion efter ett minst sagt svettigt äventyr.

Varje dag var det runt 35 grader hett. Jag har aldrig svettas så mycket, druckit så mycket vatten och kissat så lite. Tillsammans med 75 personer från Malmö Akademiska kör och orkester har jag spenderat 12 dagar i landet som jag inte förstår mig på. Kuba är märkligt. Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll på Batista, Castro och Guevara innan, men nu har jag det desto mer. Revolutionen i all ära, men vd fasen hände sen? Visst, gratis utbildning och gratis sjukvård, men om jag dödar en ko så ger det mig 4 års fängelse. What?! Om jag tycker något som inte Castro säger att jag får tycka så vet man inte vad som händer med mig. What?! Är jag en profesionell musiker får jag bara spela musik som staten har bestämt är ok, några andra noter går ej att få tag på för då är risken att jag själv äger denna musik och att äga något som andra ej har tillgång till är fel. What?!

Ok, jag fattar att det är en extremt socialistisk tanke men jag förstår alla de kubaner som vill ha ändring på detta.
Vi fick ju möjlighet att hänga med en hel del musiker som drömmer om ett nytt Kuba. Ett demokratiskt Kuba. För många handlar det inte om en ny revolution, utan en total ändring där drömmar får existera. Nu får de inte det, för det finns ingen möjlighet till det. Staten begränsar dessa. Total begränsning.

I början var för mig Kuba ett exotiskt land, koloniala byggnader och salsamusik i varje hörn. Men efter ett ett tag blev det bara för mycket. Jag har en del erfarenhet från att resa i afrikanska länder, fyllda av korruption, men det här var det värsta jag varit med om. Det blir mer och mer uppenbart att jag mår dåligt av att semestra i sådana länder. Det handlar inte om att det sällan finns toaletter som går att spola, luftkonditionerade rum eller mat som man äter utan att veta om det är en bakteriefest som vänder ut och in på magen. Det handlar om min oförmåga att vara något annat än en turist som man vill suga ut så mycket som möjligt av.

Ställena en turist får hänga på, har 99% av alla kubaner inte råd att vara på och när vi ville bjuda med några nya vänner, skäms de och vi måste vara påstridiga om vi vill bjuda på något att dricka. Går vi till ett ställe måste vi tydligt visa att de är med oss för att de skall bli insläppta osv. Jag pallar inte sådant.

Visst var resan på många sätt helt underbar och att spela konserter i 40 graders värme, med strålkastarljus och ingen AC var ju verkligen en upplevelse. Riktiga daquris på Hemingways hak och salsa-dansande män som visar hur man skall göra är en lyx. Att lära sig så mycket om ett land och att hänga med många människor jag tycker mycket om är en ljuvligt. Men ändå känner jag enorm frustration. För vad tusan skall man göra? Jag inser att det handlar om makten. Makt som ligger i fel personers händer och som på många vis gör livet mindre lyckosamt för så många.

Jag syftar då främst på den totala kränkningen av den mänskliga rättigheten att drömma om framtiden. Det är inte ok!

Sommarlov

Nu har sommarlovet anlänt, en ljuvlig känsla. Att vara lärare har väldigt många fördelar och jag måste erkänna att sommarlovet är en av dem. Sen att jag i övrigt fullkomligt älskar att vara lärare är ju även det, en stor fördel.

Men, nu är det lov. Att få betalt utan att arbeta i 9 veckor känns som ett skämt. Betald semester, vad är det? Jag är lite nybörjare på detta, sån lyx. Visserligen väl inarbetade timmar, men ändå.

På något konstigt vis är sommaren nästan helt färdigplanerad. Jag oroade mig ett tag för att min rastlöshet skulle komma ikapp, men den kommer inte hinna ifatt. Det är fullt ös. Madrid-Kuba-Madrid-Granvik-Malmö-Halmstad-Mälarhusen-Sweden Tour-Malmö-Österlen-Berlin. Sen är det slut. Lovet är förbi och hösten nalkas.

Jag njuter nu, men ser också fram emot att jobba igen. Dock behöver min kropp laddas. Sista veckan var jag som en urtvättad tröja. Ganska ynklig, lite genomskinlig och väldigt lealös.

Men nu, hejdå Sverige, hej Kuba!

Pedagogiska tricket!

Att vara lärare är ett jobb jag verkligen älskar. Att jobba med barn är helt fantastiskt och jag och många andra försöker göra allt som står i vår makt för att alla skall få den allra bästa upplevelsen av att gå i skolan. Vi är många som kämpar, vänder ut och in på oss själva, trollar med knäna för att försöka bedriva en undervisning som gör att alla barn kommer till sin rätt. Varför uppmärksammas i princip ALDRIG detta? Har just läst ett antal bloggar och artiklar som handlar om hur mycket mer vi bör kräva av lärare. Jag är medveten om att i vissa fall kan man kräva betydligt mer av pedagogen, men i många fall gör man så mycket man kan, testar alla möjliga metoder och som sagt är någon form av pedagogisk gymnast. Det blir ganska hårt att så ofta läsa att man inte är bra nog, generellt sett, lärarna är inte bra nog, måste utvecklas, måste det och måste det. Kan man inte någon gång få höra något som är positivt!
För mig är ett av de pedagogiska tricken att få eleven att känna sig så bra som möjligt och påminna den om all potential de har. Det funkar mycket bättre än att bara klaga och klanka ner. Jag lovar!

När knoppar brister

Jag vet att jag tjatar om vädret, men om inte våren kommer snart kreverar jag.

Sol O´Yeah

Snön är död.
R.I.P
Jag kommer tyvärr inte att sakna dig.
Vår, vår älskade vår.

Fräknar
Uteservering
Krokusar
Ljust när jag vaknar
Ljust när jag går hem från jobbet
Fågelsång
Glada människor
Promenad i Pildammen
Kaffe på balkongen
Sola mot en husvägg
SnyggJohan i snyggvårjackan

Solen är tillbaka och jag känner mig så grymt upplivad! Sol och kärlek är allt jag behöver för att lyckligt finnas till.