Kuba

Nyss hemkommen från Kuba. Jag har feber och det stör mig eftersom vädret är helt underbart, det är enda som är bra med det är det ger tid till reflektion efter ett minst sagt svettigt äventyr.

Varje dag var det runt 35 grader hett. Jag har aldrig svettas så mycket, druckit så mycket vatten och kissat så lite. Tillsammans med 75 personer från Malmö Akademiska kör och orkester har jag spenderat 12 dagar i landet som jag inte förstår mig på. Kuba är märkligt. Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll på Batista, Castro och Guevara innan, men nu har jag det desto mer. Revolutionen i all ära, men vd fasen hände sen? Visst, gratis utbildning och gratis sjukvård, men om jag dödar en ko så ger det mig 4 års fängelse. What?! Om jag tycker något som inte Castro säger att jag får tycka så vet man inte vad som händer med mig. What?! Är jag en profesionell musiker får jag bara spela musik som staten har bestämt är ok, några andra noter går ej att få tag på för då är risken att jag själv äger denna musik och att äga något som andra ej har tillgång till är fel. What?!

Ok, jag fattar att det är en extremt socialistisk tanke men jag förstår alla de kubaner som vill ha ändring på detta.
Vi fick ju möjlighet att hänga med en hel del musiker som drömmer om ett nytt Kuba. Ett demokratiskt Kuba. För många handlar det inte om en ny revolution, utan en total ändring där drömmar får existera. Nu får de inte det, för det finns ingen möjlighet till det. Staten begränsar dessa. Total begränsning.

I början var för mig Kuba ett exotiskt land, koloniala byggnader och salsamusik i varje hörn. Men efter ett ett tag blev det bara för mycket. Jag har en del erfarenhet från att resa i afrikanska länder, fyllda av korruption, men det här var det värsta jag varit med om. Det blir mer och mer uppenbart att jag mår dåligt av att semestra i sådana länder. Det handlar inte om att det sällan finns toaletter som går att spola, luftkonditionerade rum eller mat som man äter utan att veta om det är en bakteriefest som vänder ut och in på magen. Det handlar om min oförmåga att vara något annat än en turist som man vill suga ut så mycket som möjligt av.

Ställena en turist får hänga på, har 99% av alla kubaner inte råd att vara på och när vi ville bjuda med några nya vänner, skäms de och vi måste vara påstridiga om vi vill bjuda på något att dricka. Går vi till ett ställe måste vi tydligt visa att de är med oss för att de skall bli insläppta osv. Jag pallar inte sådant.

Visst var resan på många sätt helt underbar och att spela konserter i 40 graders värme, med strålkastarljus och ingen AC var ju verkligen en upplevelse. Riktiga daquris på Hemingways hak och salsa-dansande män som visar hur man skall göra är en lyx. Att lära sig så mycket om ett land och att hänga med många människor jag tycker mycket om är en ljuvligt. Men ändå känner jag enorm frustration. För vad tusan skall man göra? Jag inser att det handlar om makten. Makt som ligger i fel personers händer och som på många vis gör livet mindre lyckosamt för så många.

Jag syftar då främst på den totala kränkningen av den mänskliga rättigheten att drömma om framtiden. Det är inte ok!

Sommarlov

Nu har sommarlovet anlänt, en ljuvlig känsla. Att vara lärare har väldigt många fördelar och jag måste erkänna att sommarlovet är en av dem. Sen att jag i övrigt fullkomligt älskar att vara lärare är ju även det, en stor fördel.

Men, nu är det lov. Att få betalt utan att arbeta i 9 veckor känns som ett skämt. Betald semester, vad är det? Jag är lite nybörjare på detta, sån lyx. Visserligen väl inarbetade timmar, men ändå.

På något konstigt vis är sommaren nästan helt färdigplanerad. Jag oroade mig ett tag för att min rastlöshet skulle komma ikapp, men den kommer inte hinna ifatt. Det är fullt ös. Madrid-Kuba-Madrid-Granvik-Malmö-Halmstad-Mälarhusen-Sweden Tour-Malmö-Österlen-Berlin. Sen är det slut. Lovet är förbi och hösten nalkas.

Jag njuter nu, men ser också fram emot att jobba igen. Dock behöver min kropp laddas. Sista veckan var jag som en urtvättad tröja. Ganska ynklig, lite genomskinlig och väldigt lealös.

Men nu, hejdå Sverige, hej Kuba!