Barn 9 år säger bittert: Jag vill inte va i den gruppen för de kan inte svenska!
Barn 12 år svarar lugnt: Men hjälp dem då!
Det intressanta är att detta uttrycktes under dagens rytmiklektion där alla barn som är med, en gång inte har kunnat svenska. Vissa är till och med ganska nya på det, ändå kläcks denna kommentar. Jag insåg då att en alldeles för stor del av Sveriges befolkning faktiskt är Barn 9 år. Det kloka Barn 12 år, som jag tycker fäller den perfekta motkommentaren som dessutom ger effektiv effekt, känns alldeles för sällsynt. Återigen gör det ont i magen, kanske för att jag skäms både över mig själv och över andras sätt att hantera situationen. Fast mest av allt blir jag både stolt och inspirerad av Barn 12 år. Låt dennes ord eka!
onsdag 25 februari 2009
tisdag 24 februari 2009
Kanske.
Vissa dagar är bara sådär bra.
Kanske för att solen sken när jag vaknade och fortsatte att skina tills den gick ner. Kanske för jag blev introducerad för bra musik efter frukosten. Kanske för att jag inte behövde springa till bussen. Kanske för att jag tränade på gymmet till musik från de allmänna högtalarna som för en gång skull var bra tillsammans med Maggan. Kanske för att jag åt lyxlunch på stan med fint Viktorianskt sällskap. Kanske för att Astrid kom till stan. Kanske för att jag såg Illmar Reepalu cykla med portföljen på styret och vinden i håret (otroligt komisk syn). Kanske för att det bjöds på semlor på orkestern. Kanske för att jag fick dricka en öl med Linda och Astrid. Kanske för att Stina W är hemma igen och sitter med sin dator i knät samtidigt som det tillsammans med Lisa tittas på Sex and the City. Kanske för att detta är en tisdag då jag är ledig från saker som kan oroa mig. Kanske behövs det ingen förklaring till varför denna dag har varit något särskilt. Kanske för att vissa dagar bara är sådär bra.
Kanske för att solen sken när jag vaknade och fortsatte att skina tills den gick ner. Kanske för jag blev introducerad för bra musik efter frukosten. Kanske för att jag inte behövde springa till bussen. Kanske för att jag tränade på gymmet till musik från de allmänna högtalarna som för en gång skull var bra tillsammans med Maggan. Kanske för att jag åt lyxlunch på stan med fint Viktorianskt sällskap. Kanske för att Astrid kom till stan. Kanske för att jag såg Illmar Reepalu cykla med portföljen på styret och vinden i håret (otroligt komisk syn). Kanske för att det bjöds på semlor på orkestern. Kanske för att jag fick dricka en öl med Linda och Astrid. Kanske för att Stina W är hemma igen och sitter med sin dator i knät samtidigt som det tillsammans med Lisa tittas på Sex and the City. Kanske för att detta är en tisdag då jag är ledig från saker som kan oroa mig. Kanske behövs det ingen förklaring till varför denna dag har varit något särskilt. Kanske för att vissa dagar bara är sådär bra.
onsdag 11 februari 2009
Envar har rätt!
Kom just hem efter att ha jobbat i Helsingborg med Musiklärare utan Gränser där vi tillsammans med Individuell Människohjälp bedriver ett musikprojekt för flyktingbarn. Detta projekt görs också i Malmö. Barnen får antingen lära sig spela flöjt eller gitarr och med mig så har alla rytmik.
Att få undervisa dessa barn är fantastiskt, lika fantastiskt som det är att undervisa barnen på Kryddgårdsskolan. Alltså barn, främst de i mellanstadieålder är liksom, ja, ljuvliga att jobba med. Musikaliskt kan man komma ganska lång och deras bubblande skratt när vi gör diverse övningar gör att jag inte på något vis kan ogilla detta jobb. Tänk om vuxna också kunde fnissa på detta sätt, då hade jag kankse tyckt det var lika roligt att jobba med vuxna, men vi verkar alltför ofta ha glömt detta. Det är en klyschig klyscha, men den som får ut mest av detta är säkerligen inte barnen, utan jag. Jag får liksom leka och få betalt på samma gång.
Men ändå finns det lite av en sorg i mig. De barn jag träffat idag vet inte om de får stanna i Sverige. Vissa väntar på besked, andra lever i ett vakum och närsomhelst kan ett negativt besked komma. Alltså, att de inte får stanna här i Sverige. Det är grymt och jag förstår inte, och kommer aldrig att förstå varför de inte skulle få stanna här. Många av barnen är väldigt duktiga på svenska och har rotat sig här. Det är deras föräldrar som kämpar och har ofta svår för språket, och kan man inte svenska så är man inget och inte heller någon här i mellanmjölkens land. Jag skäms. Barn är bara barn och har inte valt något. De är bara med och jag tycker att det borde vara lag på att familjer med barn alltid skall få uppehållstillstånd här i lyckans land. Den som inte håller med kan ju läsa barnkonventionen och uppdatera sin kunskap om barns rättigheter. För envar har tusan rätt till ett drägligt liv. Det är inte barnens fel att världen ser ut som den gör. Det gör ont i min mage. Jag vill tänka på de bubblande skratten och drömma om att det är de som får ljuda i evigheters evighet!
Att få undervisa dessa barn är fantastiskt, lika fantastiskt som det är att undervisa barnen på Kryddgårdsskolan. Alltså barn, främst de i mellanstadieålder är liksom, ja, ljuvliga att jobba med. Musikaliskt kan man komma ganska lång och deras bubblande skratt när vi gör diverse övningar gör att jag inte på något vis kan ogilla detta jobb. Tänk om vuxna också kunde fnissa på detta sätt, då hade jag kankse tyckt det var lika roligt att jobba med vuxna, men vi verkar alltför ofta ha glömt detta. Det är en klyschig klyscha, men den som får ut mest av detta är säkerligen inte barnen, utan jag. Jag får liksom leka och få betalt på samma gång.
Men ändå finns det lite av en sorg i mig. De barn jag träffat idag vet inte om de får stanna i Sverige. Vissa väntar på besked, andra lever i ett vakum och närsomhelst kan ett negativt besked komma. Alltså, att de inte får stanna här i Sverige. Det är grymt och jag förstår inte, och kommer aldrig att förstå varför de inte skulle få stanna här. Många av barnen är väldigt duktiga på svenska och har rotat sig här. Det är deras föräldrar som kämpar och har ofta svår för språket, och kan man inte svenska så är man inget och inte heller någon här i mellanmjölkens land. Jag skäms. Barn är bara barn och har inte valt något. De är bara med och jag tycker att det borde vara lag på att familjer med barn alltid skall få uppehållstillstånd här i lyckans land. Den som inte håller med kan ju läsa barnkonventionen och uppdatera sin kunskap om barns rättigheter. För envar har tusan rätt till ett drägligt liv. Det är inte barnens fel att världen ser ut som den gör. Det gör ont i min mage. Jag vill tänka på de bubblande skratten och drömma om att det är de som får ljuda i evigheters evighet!
lördag 7 februari 2009
onsdag 4 februari 2009
The Polyphonic Spree
Ibland behöver jag lite pepping, då lyssnar jag ofta på Polyphonic Spree. Nu till exempel så städar jag vilket jag är sämst på att göra ordentligt, då behöver jag en hejarklack!
måndag 2 februari 2009
Daller!
Just hemkommen från västafrikanska dansen. Det finns nog inget som gör att jag mår så bra som när jag får dansa fritt i en dryg timma. Detta borde banne mig alla göra. Tror världen hade varit lite gladare och betydligt vänligare om alla dansade lite mer, och helst tillsammans med andra. Jag vet att jag låter som en kulturtant i gröna linnebyxor och sjal i håret, men om sanningen skall fram så gillar jag det. Om jag kan fortsätta att må så bra av att göra just detta så är jag mer än gärna en käck kulturtant som provocerar vissa genom att uppmana alla att skaka på höfterna så att fettet på rumpan dallrar och helst aldrig slutar att dallra!
Idag är jag allmänt nöjd med livet. Jag gillar februari, det är många roliga saker som händer nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)