Envar har rätt!

Kom just hem efter att ha jobbat i Helsingborg med Musiklärare utan Gränser där vi tillsammans med Individuell Människohjälp bedriver ett musikprojekt för flyktingbarn. Detta projekt görs också i Malmö. Barnen får antingen lära sig spela flöjt eller gitarr och med mig så har alla rytmik.

Att få undervisa dessa barn är fantastiskt, lika fantastiskt som det är att undervisa barnen på Kryddgårdsskolan. Alltså barn, främst de i mellanstadieålder är liksom, ja, ljuvliga att jobba med. Musikaliskt kan man komma ganska lång och deras bubblande skratt när vi gör diverse övningar gör att jag inte på något vis kan ogilla detta jobb. Tänk om vuxna också kunde fnissa på detta sätt, då hade jag kankse tyckt det var lika roligt att jobba med vuxna, men vi verkar alltför ofta ha glömt detta. Det är en klyschig klyscha, men den som får ut mest av detta är säkerligen inte barnen, utan jag. Jag får liksom leka och få betalt på samma gång.

Men ändå finns det lite av en sorg i mig. De barn jag träffat idag vet inte om de får stanna i Sverige. Vissa väntar på besked, andra lever i ett vakum och närsomhelst kan ett negativt besked komma. Alltså, att de inte får stanna här i Sverige. Det är grymt och jag förstår inte, och kommer aldrig att förstå varför de inte skulle få stanna här. Många av barnen är väldigt duktiga på svenska och har rotat sig här. Det är deras föräldrar som kämpar och har ofta svår för språket, och kan man inte svenska så är man inget och inte heller någon här i mellanmjölkens land. Jag skäms. Barn är bara barn och har inte valt något. De är bara med och jag tycker att det borde vara lag på att familjer med barn alltid skall få uppehållstillstånd här i lyckans land. Den som inte håller med kan ju läsa barnkonventionen och uppdatera sin kunskap om barns rättigheter. För envar har tusan rätt till ett drägligt liv. Det är inte barnens fel att världen ser ut som den gör. Det gör ont i min mage. Jag vill tänka på de bubblande skratten och drömma om att det är de som får ljuda i evigheters evighet!