Skolpolitik!

Som nyutexaminerad lärare ser det som min rektor sa "nattsvart" ut. Känns ju jättebra. Not. Det finns liksom för få barn just nu, de är antingen för stora eller för små. Får helt enkelt vänta typ fyra år innan nästa stora barnkull ska gå i skolan. En kollega tyckte det var ganksa bra för mig och uppmanade att göra något annat så länge. Se världen medans du kan sa hon typ.

I går hade vi arbetsplatsträff. Ett ganska tungt sådant med tanke på att Rosengårds-stadsdel har fått 11 miljoner mindre till skolan för 2009. Detta betyder att det ser "nattsvart" ut för många. Det mest tragiska är att de som är ansvariga för hur pengarna skall fördelas har öppet sagt att det är ok att vi inte kan bedriva den verksamhet som vi vet barnen behöver eftersom det inte finns resurser till det. Alla vet vad som krävs för att barnen skall ha en liten möjlighet att nå de mål som sätts upp. Men som det är är det VÄLDIGT få som kommer klara det, och detta tycker man är ok! Jag rasar. Paradoxalt nog sitter vi just nu och fyller i mål som eleverna ska uppnå eftersom det är en order från högre ort. Från en skolminister som tyvärr inte verka ha en aning om hur skolan faktiskt fungerar. Han och jag är inte överens. Att veta att målen i allt för liten utsräckning kommer uppnås är sorgligt. Eller snarare förfärligt. Samtidigt visar en undersökning som gjorts på skolan att en väldigt stor del av personalen känner sig stressade trots att de trivs mycket bra på sin arbetsplats. Stressen kommer garanterat inte att avta nu om man säger så.

En elev i Rosengård kostar drygt 90000 kr för ett läsår. Vi har den näst högsta kostnaden per elev i Malmö. Av dessa pengar betalar man per elev ca 19000 kr i lokalhyra. Som jag fattar det så är det pengar som snurrar runt inom kommunen. Jag är medveten om att det säkert finns en politisk poäng med att det är så, en annan förvaltning lever säkert på det, men ändå, 19000 är en sjukt hög hyra. Men vad vet jag, jag är inte så haj på det där med skolpolitik och det är enklare att klaga än att ändra på det. Jag vet. Men just nu är jag alldeles för upprörd. Inte över att jag inte kommer ha så mycket jobb de närmsta åren utan att man accepterar att inte ge eleverna vad de behöver, när man vet vad som krävs för att de ska lyckas. Det är helt oacceptabelt.

Slutet kom!

Alltså, jag vill inte vara tjatig, men nu är det klart. Jag har nu inga rester kvar och jag får gå en 10 termin på musikhögskolan. För första gången sen sommarlovet är jag i princip i fas med mig själv. Hjärtat mår väl!

Jag ser slutet.

Jag sitter nu på caféet Element i Malmö där en ganska stor del av min uppsats är producerad. Kaffe, datorn Esteban och finslipning på min lilla historia är vad som sker just nu. Snart är den klar. Alltså på riktigt klar, inte bara sådär färdigskriven, utan klar.

Det har varit en lång väg och hade det inte varit för in examinators uppmuntrande ord så hade det jag gör nu varit kämpigt. Istället tycker jag nu om det, det känns bra och snart kommer jag att vara stolt över den. På riktigt stolt, så att jag kanske vågar skicka den till personer som borde läsa den. Kanske kan den göra en liten skillnad, kanske kan den bidra till en liten förändring, kanske kan den göra situationen lite bättre för några fler. Det är liksom det som har varit meningen med min uppsats. Fast det är väl det som är poängen med alla uppsatser, att på något minimalt eller grandiost sätt bidra med ny forskningsinformation. I vilket fall, så har den verkligen gjort skillnad för mig, det räcker. Det är roligt att få vara nördig!

Smaskbidrag accepterat!

Yes baby!
Smask it is!
Sara och Stina!
Boka 4 april nu!

Hepp!

Alltså ordet perspektiv är något man bör använda och tänka på mer. Helst varje dag. När livet ibland känns hårt så bör doseringen vara varje timme, varje minut. Jag suckar över ett halvlamt 2008, men i jämförelse med hur det skulle kunna vara, var det banne mig inte så pjåkigt. Från och med nu är mitt glas alltid halvfullt. Skål!

Examen är tagen. Titel finnes. Trots detta vill jag läsa mer. Jag vill resa mer. Jag vill jobba mer. Jag vill spela mer. Jag vill så väldigt mycket. Jag är konstant hungrig. I år ska jag vara modig och modigare.

Good Bye 2008!

Läste just en persons, en mellan vän och bekant på kompisskalan persons blogg som hyllade 2008. Det var härligt att läsa. Jag önskar jag kunde säga detsamma. Men om ärligheten ska fram så var inte 2008 mitt år. Tror inte att år som inleds med att avsluta en kärleksrelation kan bli det bästa året. På någotvis är det ok att ha år som inte kommer att gå till historien som de mest fantastiska, men det är ändå sorgligt. Så mycket tid som inte var så njutbar.

2008 var verkligen prestationens år. Likaså stresshjärtats, glömskans och ensamhetens. Året innehöll alltför många lägenhetsbränder, förvirrade själar och mardrömshistorier om hur vår värld är och hur vi alltmer blir oförmögna att ta hand om den och dess invånare.

2008 slutade jag gråta till Extreme Homemakover, Grey's Anatomy fick ta vid. Tack och lov för att gråta till påhittade historer.

Tur att Tillsammans fanns och fortsätter att leva. Annars spenderades sommaren på Intersport. Hann knappt märka att det var fint väder.

Kärleksmässigt var detta nog det torraste året hittils. För lite av det goda och för mycket av män som inte fattar att man inte både kan ha kakan och äta den. Jag vill även dissa de pojkar som antagligen inte alltid förstår att vad de säger faktiskt påverkar och kan ge men som är sjukt jobbiga att få bort. 2008 är året då kommentarerna om ens singelskap var alldeles för många och undanbedes under 2009.

Det bästa med 2008 var att jag spelade mycket viola, fick ett jobb som jag verkligen ville ha, köpte ett gymkort, pluggade på café med M, Hade vardag med S och att jag fick nya vänner i Malmö.

Kankse var 2008 året då jag hamnade i min första ålderskris och insåg att jag är 25 år, närmar mig 30 och det är nu jag måste ta för mig av livet. Jag känner pressen...

Jag låter bitter, och om sanningen skall fram är jag nog det. Kanske är det därför jag är så enormt, giganitiskt och grymt peppad på 2009. Det har alla möjligheter att bli året jag i framtiden blickar tillbaka på och önskar få uppleva igen.

Familj

Mor är stor, far är rar, bror han gror.

TIA (This is Africa)

I lördags kom jag hem efter min vistelse i landet Afrika (läs Zanzibar och Nairobi). Jag tänkte här försöka sammanfatta resan som verkligen bara kan beskrivas med stora och fina ord. Alltså bara sådana där bra ord, jag måste erkänna att länderna, resandet, Lilla My (Ida) och Skruttet (Lisa) saknas. Det är skönt att vara hemma, men det är något som fattas mig. Antar att återhämntningstiden är tills solbrännan inte längre pryder min hud.

• Jag kräks hemma före avresan. Som tur är klarar jag flygresan till Nairobi men är totalt däckad och sover i princip i två dygn. Tur att Ida och Lisa kunde ta hand om mig.
• Vi sover på Nairobis flygplats. Hittar en lounge med stenhårda bänkar där vi sover tillsammans med snarkande kenyanaer. Yatzi spelas för första gången.
  
• Zanzibar. Idas poträtt på sitt VISUM är obeskrivligt roligt. Jag och L slipper. Efter skumpig värd framme på Kimte hostel som drivs av rastafari mannen Sale. Många dimmiga ögon och en konstant sötdoftande luft. En toa utan toaring. Vi blir stammisar på grannhotellet Coral Rock. Chapati ätes, drinkar drickes och Yatzi spelas. Konstant svettglans.
  
• Besök i Stone Town. Åka taxi utan pengar. Rosa Sosa Milkshake. Sjalshopping. Hemfärd i taxi med en chaufför som stannar för att besöka en Moské.
• Solning och sönderbränning. Att zanzibar ligger nära ekvatorn glömdes och solskyddsfaktor 15 är inte nog. Mer yatzi och också kortspelt Plump. Jag får Yatzi på första slaget i tvåor.
• Nyår firas på Coral Rock. Missar nästan tolvslaget men dansar sedan till we wish you a merry x-mas i reagge version och diverse ABBA-hits. Dans på Kimte strandbar. Tequila + Ananas juice. Glömde dricka vatten innan sömnen fall på. L vaknar av panik och tvingar i oss vatten. Vi hade en deciliter att dela på, Smart...
  
• Dalla Dalla buss in till Stone Town tidigt på nyårsdagen efter 3 immars sömn. Vi satt längst in och klämdes typ ihjäl. Resan tog 2 timmar, kände inte mina fötter. Rosa Sosa milkshake. Smiter undan flygskattskontrollen. Tur eftersom vi inte hade pengar.

• Nairobi. Youth Hostel med halvt fungerande toa och typ bara kalla duschar. Java Café där vi blir stammisar och provar allt vegetariskt på menyn. Ifrågasätts konstant för att vi är veggisar. Snark.
  
• Masaimarknad. Shopping i stan. Ny kompis Gladdy vars far är en av Nairobis förra borgmästare. besöker henens kyrka med grymt svängig musik och ihoppfallande personer.
• Yatzi och Plump på Java. Planering inför Workshops. Mycket bajssnack och prat om hur man hanterar skavande skinkor. Karen Blixéns hus beundras och vi vill alla vara med i Out of Africa och gifta oss med Dennis. Förrutom I som bara vill ha A. Vi spår varandra. L kommer hamna i Holma, I i Limhamn eller Addis och jag i Rörsjöstan. L är besviken.
  
• Hoppbildsidén tas på allvar och projekt styrs upp. YM stab hittas och Mosaikprojket planeras. Vi får nya kenyanska vänner och delar en flaska vin på rummet. Festligare än så blev det ej. Besöker nattklubben Carnivore där alla tre blir uppraggande men som snällt avböjer all form av erbjudande. Biljardspel imponerar, därav pojkarnas intresse, tjejer spelar ju inte biljard....
• Mer CISV och middag hos Charity och Robert som båda ibland har lite svårt att säga R, det blir istället L. some red wine blir då väldigt kul. Robert blir i alla kära i trots att han säkert är 45 och vädligt upptagen. Vi löser världens problem och tvingas i enorma mängder mat. Exploderar nästan.
• Sista dagen blir vi trötta på att folk ALDRIG kan komma i tid. 2 timmar efter utsatt tid känns sådär. Vi blir bittra och I och L kreverar av hunger. Det börjar bli dags att fara hem. Obama kangan köpes och fler sjalar investeras. Jag köpte 13 st. Sista besök på Java, jag får Swahilinamnet Fitina, tack CISV Kenya.

Såklart är detta inte allt, men det är en liten sammanfattning. Resten finns i minnet. Det var en resa i naivitetens, hudfjällandets och härlighetens tecken!