Good Bye 2008!

Läste just en persons, en mellan vän och bekant på kompisskalan persons blogg som hyllade 2008. Det var härligt att läsa. Jag önskar jag kunde säga detsamma. Men om ärligheten ska fram så var inte 2008 mitt år. Tror inte att år som inleds med att avsluta en kärleksrelation kan bli det bästa året. På någotvis är det ok att ha år som inte kommer att gå till historien som de mest fantastiska, men det är ändå sorgligt. Så mycket tid som inte var så njutbar.

2008 var verkligen prestationens år. Likaså stresshjärtats, glömskans och ensamhetens. Året innehöll alltför många lägenhetsbränder, förvirrade själar och mardrömshistorier om hur vår värld är och hur vi alltmer blir oförmögna att ta hand om den och dess invånare.

2008 slutade jag gråta till Extreme Homemakover, Grey's Anatomy fick ta vid. Tack och lov för att gråta till påhittade historer.

Tur att Tillsammans fanns och fortsätter att leva. Annars spenderades sommaren på Intersport. Hann knappt märka att det var fint väder.

Kärleksmässigt var detta nog det torraste året hittils. För lite av det goda och för mycket av män som inte fattar att man inte både kan ha kakan och äta den. Jag vill även dissa de pojkar som antagligen inte alltid förstår att vad de säger faktiskt påverkar och kan ge men som är sjukt jobbiga att få bort. 2008 är året då kommentarerna om ens singelskap var alldeles för många och undanbedes under 2009.

Det bästa med 2008 var att jag spelade mycket viola, fick ett jobb som jag verkligen ville ha, köpte ett gymkort, pluggade på café med M, Hade vardag med S och att jag fick nya vänner i Malmö.

Kankse var 2008 året då jag hamnade i min första ålderskris och insåg att jag är 25 år, närmar mig 30 och det är nu jag måste ta för mig av livet. Jag känner pressen...

Jag låter bitter, och om sanningen skall fram är jag nog det. Kanske är det därför jag är så enormt, giganitiskt och grymt peppad på 2009. Det har alla möjligheter att bli året jag i framtiden blickar tillbaka på och önskar få uppleva igen.