2009

2009 är året då allt händer, det bara är så!

Lasse Åberg

Jag vill inte vara den som är den, men jag är verkligen sjukt trött just nu. Dagens skolavslutning är avklarad. Alla anställda fick en julklapp, de flesta fick två jättefula glas designade av Lasse Åberg. Glas med tomtemotiv.... say no more. Jag fick en Geisha chokladkartong, jag är ju "bara" vikarie, alternativt har inte jobbat länge nog för att vara värd fula glas. Tänk att hireakin helt plöstligt säger "in your face", utan att jag var beredd på det.

Tjejgruppen

Träffade tjejgruppen idag, eller i alla fall 3/5 av dem. Det är få som gör mig så glad som just dessa flickor. Första gången var de jobbiga tolvåringar, idag är de femton och ska snart börja gymnasiet. Snacka om att tiden går fort ibland. Jag hoppas jag får stå dem nära, ett bra tag till...

Regementsgatan

Det där med nya kontakter är allt bra konstigt. Ibland lite svåra att greppa, fast på ett bra sätt.

Just hemkommen från en fantastisk middag hos maggans föräldrar. Jag älskar det köket och vill nästan sitta där jämt, helst med ett fnittrande sällskap och dyr konjak.
Andra positiva ting i livet är att afrikaresenärer och londonflickor behagar hänga i Skåneland och i vårt kök.
Att glöggen blev en succé, främst kombinationen vit saftglögg med fulwhiskey.
Att mor och far lyckats ena om en alternativ julafton.
Och såklart, att flyg och hostel är fixat inför Zanzibar och Nairobi!
Om några timmar är det dags för dukoeal påfyllningen, sen är det bara att räkna ner.

Jag tror jag kommer gråta när jag ser havet.

!!!

I går skickades den. Den som på senaste tid varit mitt liv. Visserligen inte genomläst som helhet och rödpennan kommer säkerligen användas flitigt av opponenterna, men ändå, jag gjorde det. Innan domen faller, är de 47 sidorna just nu något jag är stolt över. Kanske inte går att likna med att ha 47 små barn, men nästan. Jag gjorde det. JAG GJORDE DET!

Polare!

Jag tror jag fick en ny kompis igår. Kanske lite otippat men väldigt roligt. Jag är just nu genuint glad. Mer genuint av allt till alla.

Alternativ

Ibland vill man bara göra något annat än att jobba med barn, trots att det faktiskt just nu är det bästa som finns. Men ibland när man hör om barnens bakgrunder och inser varför de beter sig som de ibland gör, vill man både fly fältet och ta sig an det på samma gång. Men att inte jobba med barn vore att ta bort minst ett riktigt magic moment per dag, tror inte jag skulle klara mig utan det, inte just nu i alla fall. Fast om vi pratar om magic moments så kommer jag osökt att tänka på det där med bröllop. Hm...kanske det är dags att chopsa upp fotograferandet...



På bilden ser ni Lisa och Oskar som gifte sig den 22 Augusti 2008.

Brunch!!

Medan jag väntar på att linssoppan ska bli klar måste jag slå ett slag för brunchen. Dagens med Vickan, Daniel och deras vänner, gårdagens med Maggan och såklart framtidens alla bruncher. Många pengar kommer investeras i brunch av mig. Det bästa är när snygga pappan är där med sitt barn, helst när han är där utan respektiv och helst när han och barnet bär mtachande tröjor. Bättre start på dagen än så kan man bara inte få!

Jävlar Anamma sökes!

Om jag fick önska en egenskap så önskar jag mig tålamod. Kanske även någon form av tävlingsinstinkt eller jävlar anamma som aldrig ger sig för en man är där, framme, håller målet i handen och inte räds de stora trappstegen trots att de verkar omöjliga att bestiga. Fast det är kanske något som är inbyggt i en när man föds, att träna upp ett jävlar anamma går kanske inte. Medelmåttets väg är visserligen härligt, men när man tänker på att saker och ting inte räknas förutom då de är riktigt bra så kan det ibland kännas lite kämpigt. Framförallt när man de senaste enbart blivit kollektivt bekräftad av sina bedrifter. Inte bara i skolan utan överlag, i livet. Det ska erkännas att det inte är så självförtroende uppbyggande, för en dag står man där utan sitt kollektiv på egna ben och ska inta världen och förhoppningsvis ta den med storm.

Det kan tyckas för alltför självömkande, likaså fjäskande efter braighet. Men så är inte fallet. Det handlar om behovet att inse sitt eget duktighetskomplex och att intala sig själv att jävlar anamma är sådant som man kan hitta på vägen, kanske till och med köpa i en affär.
En dag kanske jag även skriver jag istället för man, men det får vänta lite. Då kan vi snacka om att tycka synd om sig själv.

Uppsats

AAAAAA det går inte som jag vill. Att skriva en diskussion med jag tror och jag känner är nog inte så populärt i examinatorsvärlden. Med tanke på att ungefär max 10 personer kommer läsa denna uppsats, så känns det just nu meningslöst att inte få skriva som jag vill. Alltså jag fattar varför man ska skriva så, men jag behöver beklaga mig lite.

efter en föreställning

Att se barn stå på scen och tindra med ögonen och ta i för kung och fosterland gör mig varm i själen. Att sedan titta på publiken som består av stolta föräldrar om än utan tindrande ögon men med blixtrande kameror ger mig gåshud. Synlig stolthet är rörande.

Vecka 48

Det är över midnatt och just nu är det resultatdels fokus. Fyra skrivdagar kvar. Eftersom jag har begåvats med att kunna hantera nattligt arbete betydligt bättre än "morgonstund har guld i mun" grejen så trivs jag ganska bra just nu. Det funkar och det känns helt ok.

Men det är något med vecka 48, den berör mig i alla tänkbara dimensioner. Vissa hanterbara sådana, andra förstår jag mig överhuvudtaget inte på. Jag ska inte vältra mig i diverse känslomässiga tillstånd som nu råder, men att vecka 48 berör mig går inte att undvika. Tyvärr inte heller, att göra något åt.

Det måste sägas högt så att alla säkert kan höra. Jag har världens finaste vänner. Det bästa jag vet är att vara stolt över dem. Igår var jag stolt, igår grät jag efter Maggans examenskonsert. Hon var fantastisk.
Jag är tacksam, jag har många att vara stolt över. Det finns många att tycka mycket om. Det är många som står mig nära. Jag har tur, det finns många som bryr sig, och för mig många att bry mig om.

Din mamma är dålig.

Idag kom en av de duktiga flickorna i årskurs 6 till mig och sa:
-Om du undrar varför killarna skrattar när vi sjunger den sången Jakolo, så betyder en del "jag tycker min mamma är dålig" på arabiska.

Hoppsan tänkte jag. Denna låt har alltid varit det där gyllene kortet man kan dra ur ärmen, men nu vet jag inte om den ingår i den banken längre. Med tanke på att minst 50% av alla barnen på skolan kan tala arabiska, och en hel del av dem har fått lära sig denna sång känns det sådär begåvat. Kan se middagen framför mig när barnen trallar på denna sång och skvallra om att det är den nya musikläraren som lärt ut den. Jättebra Stina! Jag blev förövrigt påmind på skoj av en kollega att "du e ju bara vikarie". In your face, tack så mycket, kul. Jättekul.

I morgon är det jag som leder Zlatansången...
För eder information kommer en viss raPare till skolan om några veckor. Jag laddar nu för att inte säga fel saker vid detta tillfälle. Kankse att jag ska skriva en rappig text och rappa rapigt rappt!

Utmaningen

Jag har fått en utmaning av Victoria. Utmaningen lyder som följer:

* Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg. * Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga. * Utmana bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.

1. Varje dag dagdrömmer jag i någon form om min framtid. Ofta planerar jag olika projekt jag ska genomföra. Ofta handlar de om barn, musik och om stugor på landet.
2. Jag är en matchningsfascist och mår betydligt bättre i matchade miljöer.
3. En dag ska jag sluta vara stökig och lära mig att det blir mycket mindre stökigt om man viker ihop kläderna eller lägger dem i tvättkorgen när man går och lägger sig. En bäddad säng lär också vara en fröjd för ögat. Struktur i pärmar och skivor i bokstavsordning har jag också hört ska vara bra.
4. Innan jag dör kommer jag ha bott minst 6 månader sammanhängande i utomlandet. Utomlandet behöver inte vara långt borta, köpenhamn är ett för mig godkänt utomlands-alternativ.
5. Jag har enormt svårt för att bli arg på riktigt, men en expert på att vara tyst irriterad.
6. Det där med att dejta tycker jag är extremt läskigt. Föredrar att falla pladask för män som redan finns i mitt sociala nätverk. Trots detta suktar jag efter nya sammanhang.
7. Jag tänker varje dag att jag borde musicera mer, jag borde fotografera mer.

Jag utmanar dessa bloggare att skriva 7 saker om sig själv:
Lina
Nivette
Joanna
Irina
Daniel
Annie

Vecka 46

Välfylld helg, ja, en välfylld vecka på alla sätt och vis.
Öl för freden, musikhögskolefest, Tobias release och hemma hos kalas hos systrarna Erlingson och Linn. Trots detta har jag lyckats vara lite duktig och allt går framåt. Men jag längtar till december. När november är över, då händer allt!


Hemma hos fester är kanske den bästa form av festlighet. Inget köande, inga onödiga utgifter, man kan påverka musikvalet och sitta bekvämt och föra de där konversationerna som bara verkar ske efter ett visst intag av valfri dryck. Jag älskar det och man vill nästan aldrig gå hem. Men man är glad om man slipper städa dagen efter. Jag slapp och satsade istället allt på mitt exabete och häng med Johan O.

Idag har jag insett att Grey's Anatomy och One Tree Hill är som prosa för själen just nu. Lite sorgligt, men lättåtkomliga lycka på samma gång. Jag låtsas att jag är Peyton, fast bara ibland.

...

Olja från Firenze

I söndags fick jag detta fantastiska SMS från min italienska vän bosatt utanför Florence.

Ciao. How are you?
We're picking olives and making new oil.
we should have a lot this year.
So, if you need to refil and a holiday, you're welcome.
Kiss. Andrea.

Jag vill alltid få sådana SMS på söndagar!

Stjärtgossar!

Jag börjar nu förstå vad trötthet är. Också hur det känns att ha lite för mycket att göra på samma gång. Heltidsstudier (100%), Musiklärare på halvtid (50%), Music Teachers Without Borders deltid (15%) blir tillsammans 165% arbetstid. På detta lägger valfritt antal timmar ideellt föreningsarbete där man alltid kan göra lite till. Det är tur att jag inte är i någon form av amorös relation, den hade garanterat få lida.

På jobbskolan har jag upptäckt saker som gör mig lite besvärad. Skolan har ingen sopsortering vilket är B. Det är ju kanske något jag kan ändra genom att sätta in en låda som det står tex "plast" på. MEN, chocken. THE CHOCK. Förra veckan skulle Lucia introduceras till åk 6 som fått äran att bjuda på ett ljusfyllt, spektakulärt och oförglömligt tåg. Det finns en tradition av mångfald på skolan så i tåget hittar man förrutom lucia, tärnor och stjärngossar karaktärer som sockerbagare, pepparkaksgubbar, livvakter, tomtar, rudolf m fl. Mångfald är ju härligt, det gillar vi. Men enligt de två manliga medelålders klassföreståndarna så får flickorna inte vara tomtar, de ska vara snälla och söta tärnor. Killarna får däremot vara vad det vill, även stjärtgossar som en lärare säger. Allt detta sägs inför klassen. Jag står vid sidan om och bara ler. Inombords exploderar jag. För att inte känna mig handlingsförlamad blinkar jag hemligt till de flickor som ville vara tomtar, en sån där "vi fixar detta" blink. Ska bara informera männen om detta...

Helgen i Gränna var härlig. Många flickor som fattas mig var där. Ett privilegium.

OMG, nya livet kom.

Helt ärlig kommer jag inte ihåg senast jag var såhär trött. Kankse har jag förslappat mig en aning med livet som student, men just nu efter första arbetsdagen känns det som om jag varit igån en vecka. Men det är klart, kunde ju inte sova, livrädd för att försova mig.
Barnen var lovely. Det var inte smärtfritt, men det var kul och jag trivdes i mitt (!??!?!) nya klassrum. Barnen kommer jag nog att klara av, men att komma in i ett nytt vuxet sammanhang (läs medelålders kvinnor) och man inte vet exakt hur det går till med småsakerna. Eller småsaker och småsaker, snarare livsviktiga koder som man helst vill knäcka fort. Typ, vem sitter var i lärarummet eller vilken koppa får jag dricka ur?

Goda nyheter från dagen är att jag träffade min handledare idag. Det behövdes verkligen men äntligen har jag en ny frågeställning. Ett Hallelujamoment!

Ett nytt liv, OMG.

I morgon börjar mitt nya liv.

Fast det började lite idag eftersom jag tog mod till mig och utan Victorias stöd vågade ta mg till Friskis & Svettis gym. Jag gjorde även sit-ups offentligt på en svettig matta och kände mig allmänt hurtig.
Planeringen inför i morgon är typ klar och snart kommer Stina W hem från Berlin.

Jag är trött. Kanske inte så konstigt med tanke på att helgen var händelserik. Mor var här, Preisners Requiem spelades och öl dracks i trevligt sällskap. Det är hårt att vara jag ibland...






KarinKusin, MammaMor, MosterMargret!

Sista oktober.

Jag saknar min klass, min rytmik-klass och min skolklass. Saknar det så väldigt mycket. Mina kära rytmikbrudar har just gått hem och lägenheten känns tom.
Får just nu flirtningstips via skype från en flirtningsexpert. Det visar sig att mina försök inte riktigt är good enough och att jag är en såkallad "narrfisse".
Med tanke på ett av kvällens största samtalsämnen var "när ska han fria?!?!" så är det svårt att låta bli att tycka lite synd om sig själv, känna sig lite despo och tanken på att "ensam är stark" känns aslångt bort. Fast egentligen är det inte så farligt och jag trivs ganska bra med livet som det är nu, men ibland blir lite väl in your face, du är singel, 25 och hur ska det här gå lilla vän?

man bör och man dör

Idag var dagen då jag borde ha skrivit. Men idag blev dagen då jag inte gjorde något med uppsatsen utan satsade på quality time. Bra för mig, dåligt för uppsatsen... tänker att det är bra att "pausa" från den så att min goda relation och all kärlek som finnes just nu inte behöver riskeras. Som i alla relationer gäller det ju att hitta någon form av balans. Just nu är uppsatsen min närmsta lover, (oj, glömde Esteban...SORRY), så vi behöver vårda ömt om varandra.


Åsis, Vickster, Danny, Perrier unt Liz A, jag diggar er!

Maggan, Maggans kök, och Maggans Scones.

Med Esteban i knät.

Det är eftermiddag, solen skiner, Åsa Callesen ligger med sin laptop i knät i en av sofforna, jag sitter i den andra med min laptop "Esteban" och vi är både flitiga. Trots att pyjamasarna fortfarande är på så känns det som om vi båda gör framsteg. Kanske att jag kan se ljuset i tunneln...
Det handlar ju om struktur och att se helheten, gör jag inte det fattar jag ingening. Men nu har jag nog min metod och allt med uppsatsen känns så mycket bättre. Det är till och med riktigt kul.

Jag saknar Annie, ja jag saknar faktiskt flera annisar. Jag saknar också att fotografera på riktgt. Därför ska jag och Annie nu ha "Veckans Tema" som bland annat kommer att publiceras på denna sida. Extremt kul ska det bli. Vi mjukstartar, temat är Rörelse.
(Förslag på Teman välkomnas!)

Igår firade jag min 25års dag, exakt två månader senare. Det var ljuvligt. Pappa och Gittan kom med blomsterprakt och bling av allra högsta kvalité. Dessutom förtärdes brunch på Konsthallen. Tänk om man fick börja varje dag med en delikat brunch tillsammans med sina favoriter. Då skulle man bli fet, men det hade det varit värt. Quality time AB!

Efter brunch var det dags för extremt 25 årsfirande i Lund. Fina Frida hade fest, verkligen en Extrem sådan på alla sätt. Alltså det där med Lund och sittningar, jag lär mig nog aldrig. Så enkelt är det. Men Frida var extremt guldig och Maggan var extremt röd. Bästa inslag av utklädnad var lätt de två eksemen... Hur ofta är det två eksem på samma fest?!
Stannade inte jättelänge på festen, sorry värdinnan. Bytte Lund mot Malmö och eftersom spontaniteten var på topp hamnde jag tillslut på Hilton med ett otippat men väldigt trevligt sällskap. Hiltons drinkar, very tasty.

Examensarbete...

Sitter på min kammare med ett nystädat skrivbord, tända ljus och Itunes på shuffle för att få så mycket inspiration som möjligt till uppsatsskrivandet. Icke att förglömma I love NY koppen fylld med kaffe för bästa möjliga prestationsförmåga. Alltså koppen är VERKLIGEN från New York och inte köpt i någon tramsig affär här i Svealand. Dagen började dessutom med en brunch på Systrar och Bröder tillsammans Maggan och Stina W som tappert försökte uppmuntra mig. Ångestladdat som det är var tårarna inte långt borta men eftersom det var en offentlig plats lyckades jag tränga tillbaka dem. De får forsa en annan gång.
Så nu sitter jag här, vid mitt nystädade skrivbord, min flashiga kaffekopp och allmän trevlig stämning och försöker skriva en liten avhandling. Just nu saknas struktur, röd tråd och hoppet om att knyta ihop säcken känns långt borta. Böcker finns, kunskap finns och tankar finns men det akademiska tänket känns extremt långt bort. Frågan är om det ens existerar i fröken Abrahamssons, hjärna, kropp eller blodomlopp.

Trots detta gillar jag ändå att hålla på med examensarbetet. Jag älskar det faktiskt. Så jag kommer att klara det.

I can do it, I can do it, I can do it.... (dagens mantra)

Suck!

Just nu i denna stund är jag extremt trött på ideellt lokalt arbete och har överhuvudtaget inte någon som helst lust att engagera mig mer. Jag vet att det kommer kännas annorlunda i morgon, men just nu vill jag bara skrika högt och länge!!

Jag Önskar.

Det är tisdag eftermiddag, det är grått och det regnar.

Jag önskar det vore söndag.
Jag önskar jag inte behövde ta av mig mysbyxorna.
Jag önskar jag bara behövde titta på film där alla var lyckliga.
Jag önskar jag inte behövde läsa mer om flyktingbarn.
Jag önskar jag inte behövde läsa mer om flyktingbarns föräldrar.
Jag önskar jag kunde läsa fler solskenshistorier om människor som på något vis är på flykt.
Jag önskar jag inte drömmer mardrömmar i natt.
Jag önskar att alla vore lite lyckligare.

Regler

Att få säga det jag behöver ha sagt är nog allt jag behöver just nu. Så sagt och gjort. Hepp. Ta da. Livet går vidare, fast med ett mindre frågetecken.
Jag har precis givit mig själv tre nya regeler.

1. Inga engelska uttryck på fem dagar.
   
2. Jag ska stå för saker jag tycker och gör.
3. Jag ska ta ställning.
   

På dörren står nu: S. Abrahamsson och S. Wennsten. Fröken Wennberg var besviken. Så kan det gå när man har ett tjusigt efternamn.

Svarta Ringar

Idag hände det. Min "svarta-ringar-under-ögonen oskuld" är tagen. Hårt, men sant.
Tror att sömn hade varit ett bra botemedel. Kan sova om en vecka, då ser jag nog ut som en panda. Yes!

Grymt sa Grisen

Jag har börjat låta som en gris när jag skrattar. Känns lite oroväckande. Inte särskilt hett. Rackarns.

Envar har rätt att vara patetisk.

Att vara lite patetiskt är en mänsklig rättighet, om någon missat det! Idag är en sådan dag denna rättighet firas.

Mormor och män 45 plus.

Tillbaka i Malmö efter påskfirande i Halmstad. Mormor Ingrid är gammal, drygt 92 år men fanastiskt rolig. Dock mycket glömska. Undrar vad hon tänker på när hon är ensam. Kanske gamla minnen, kanske bitterhet över att kroppen verkar vägra ge upp, kanske tacksamhet över att fortfarande få vara med. Glömmer man lätt, är det svårt att komma ihåg vad man tänkte på... Därför struntar jag i att fråga.

Jag är trött på män i åldern 45 plus! Jag hade trängt in mig i ett perfekt hörn på det överfulla tåget idag. Klart en gubbe snor min plats när jag försöker ge mer plats åt andra. Jag blänger lite på honom men säger inget. Han förstår inte att min blick betyder "Var god hitta ditt eget hörn". Konstigt, jag som tyckte den var så uppenbar. Men varför sura när man kan leta upp ett ännu trängre hörn, med ett ännu slaskigare golv. Klart jag gör det. Suck.
Men en tant sjöng högt i den tysta vagnen på vägen till halmstad. Shanti shanti la la la skrålade hon. Fint. Hon blundade.

Dagens tips var speed-dating. Jag tackade nej, i alla fall denna gång.

Jag är enormt uttråkad. Min sambo är i Väse och lägenheten är tom. Jag avskyr ensamhet. Det är enklare att acceptera att livet är trist när man har någon att vara uttråkad med.
Det är påsklov, Stina cheer up.
Läs en bok utan att få ångest av att du borde göra något annat. Eller gör vad som helst. Skriv en poplåt till kompositionslektionen. Få tummen ur!

Pratade engelska med mig själv framför spegeln. Kom på att jag att saknade konversera på detta språk. Kanske patetiskt, men det gjorde mig på bättre humör. Alltså, jag är inte på dåligt humör, bara sådär intetsägande mittemellan.

Lina piffade kvällen!