Sista oktober.

Jag saknar min klass, min rytmik-klass och min skolklass. Saknar det så väldigt mycket. Mina kära rytmikbrudar har just gått hem och lägenheten känns tom.
Får just nu flirtningstips via skype från en flirtningsexpert. Det visar sig att mina försök inte riktigt är good enough och att jag är en såkallad "narrfisse".
Med tanke på ett av kvällens största samtalsämnen var "när ska han fria?!?!" så är det svårt att låta bli att tycka lite synd om sig själv, känna sig lite despo och tanken på att "ensam är stark" känns aslångt bort. Fast egentligen är det inte så farligt och jag trivs ganska bra med livet som det är nu, men ibland blir lite väl in your face, du är singel, 25 och hur ska det här gå lilla vän?