Brunch!!

Medan jag väntar på att linssoppan ska bli klar måste jag slå ett slag för brunchen. Dagens med Vickan, Daniel och deras vänner, gårdagens med Maggan och såklart framtidens alla bruncher. Många pengar kommer investeras i brunch av mig. Det bästa är när snygga pappan är där med sitt barn, helst när han är där utan respektiv och helst när han och barnet bär mtachande tröjor. Bättre start på dagen än så kan man bara inte få!

Jävlar Anamma sökes!

Om jag fick önska en egenskap så önskar jag mig tålamod. Kanske även någon form av tävlingsinstinkt eller jävlar anamma som aldrig ger sig för en man är där, framme, håller målet i handen och inte räds de stora trappstegen trots att de verkar omöjliga att bestiga. Fast det är kanske något som är inbyggt i en när man föds, att träna upp ett jävlar anamma går kanske inte. Medelmåttets väg är visserligen härligt, men när man tänker på att saker och ting inte räknas förutom då de är riktigt bra så kan det ibland kännas lite kämpigt. Framförallt när man de senaste enbart blivit kollektivt bekräftad av sina bedrifter. Inte bara i skolan utan överlag, i livet. Det ska erkännas att det inte är så självförtroende uppbyggande, för en dag står man där utan sitt kollektiv på egna ben och ska inta världen och förhoppningsvis ta den med storm.

Det kan tyckas för alltför självömkande, likaså fjäskande efter braighet. Men så är inte fallet. Det handlar om behovet att inse sitt eget duktighetskomplex och att intala sig själv att jävlar anamma är sådant som man kan hitta på vägen, kanske till och med köpa i en affär.
En dag kanske jag även skriver jag istället för man, men det får vänta lite. Då kan vi snacka om att tycka synd om sig själv.

Uppsats

AAAAAA det går inte som jag vill. Att skriva en diskussion med jag tror och jag känner är nog inte så populärt i examinatorsvärlden. Med tanke på att ungefär max 10 personer kommer läsa denna uppsats, så känns det just nu meningslöst att inte få skriva som jag vill. Alltså jag fattar varför man ska skriva så, men jag behöver beklaga mig lite.

efter en föreställning

Att se barn stå på scen och tindra med ögonen och ta i för kung och fosterland gör mig varm i själen. Att sedan titta på publiken som består av stolta föräldrar om än utan tindrande ögon men med blixtrande kameror ger mig gåshud. Synlig stolthet är rörande.

Vecka 48

Det är över midnatt och just nu är det resultatdels fokus. Fyra skrivdagar kvar. Eftersom jag har begåvats med att kunna hantera nattligt arbete betydligt bättre än "morgonstund har guld i mun" grejen så trivs jag ganska bra just nu. Det funkar och det känns helt ok.

Men det är något med vecka 48, den berör mig i alla tänkbara dimensioner. Vissa hanterbara sådana, andra förstår jag mig överhuvudtaget inte på. Jag ska inte vältra mig i diverse känslomässiga tillstånd som nu råder, men att vecka 48 berör mig går inte att undvika. Tyvärr inte heller, att göra något åt.

Det måste sägas högt så att alla säkert kan höra. Jag har världens finaste vänner. Det bästa jag vet är att vara stolt över dem. Igår var jag stolt, igår grät jag efter Maggans examenskonsert. Hon var fantastisk.
Jag är tacksam, jag har många att vara stolt över. Det finns många att tycka mycket om. Det är många som står mig nära. Jag har tur, det finns många som bryr sig, och för mig många att bry mig om.

Din mamma är dålig.

Idag kom en av de duktiga flickorna i årskurs 6 till mig och sa:
-Om du undrar varför killarna skrattar när vi sjunger den sången Jakolo, så betyder en del "jag tycker min mamma är dålig" på arabiska.

Hoppsan tänkte jag. Denna låt har alltid varit det där gyllene kortet man kan dra ur ärmen, men nu vet jag inte om den ingår i den banken längre. Med tanke på att minst 50% av alla barnen på skolan kan tala arabiska, och en hel del av dem har fått lära sig denna sång känns det sådär begåvat. Kan se middagen framför mig när barnen trallar på denna sång och skvallra om att det är den nya musikläraren som lärt ut den. Jättebra Stina! Jag blev förövrigt påmind på skoj av en kollega att "du e ju bara vikarie". In your face, tack så mycket, kul. Jättekul.

I morgon är det jag som leder Zlatansången...
För eder information kommer en viss raPare till skolan om några veckor. Jag laddar nu för att inte säga fel saker vid detta tillfälle. Kankse att jag ska skriva en rappig text och rappa rapigt rappt!

Utmaningen

Jag har fått en utmaning av Victoria. Utmaningen lyder som följer:

* Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg. * Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga. * Utmana bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.

1. Varje dag dagdrömmer jag i någon form om min framtid. Ofta planerar jag olika projekt jag ska genomföra. Ofta handlar de om barn, musik och om stugor på landet.
2. Jag är en matchningsfascist och mår betydligt bättre i matchade miljöer.
3. En dag ska jag sluta vara stökig och lära mig att det blir mycket mindre stökigt om man viker ihop kläderna eller lägger dem i tvättkorgen när man går och lägger sig. En bäddad säng lär också vara en fröjd för ögat. Struktur i pärmar och skivor i bokstavsordning har jag också hört ska vara bra.
4. Innan jag dör kommer jag ha bott minst 6 månader sammanhängande i utomlandet. Utomlandet behöver inte vara långt borta, köpenhamn är ett för mig godkänt utomlands-alternativ.
5. Jag har enormt svårt för att bli arg på riktigt, men en expert på att vara tyst irriterad.
6. Det där med att dejta tycker jag är extremt läskigt. Föredrar att falla pladask för män som redan finns i mitt sociala nätverk. Trots detta suktar jag efter nya sammanhang.
7. Jag tänker varje dag att jag borde musicera mer, jag borde fotografera mer.

Jag utmanar dessa bloggare att skriva 7 saker om sig själv:
Lina
Nivette
Joanna
Irina
Daniel
Annie

Vecka 46

Välfylld helg, ja, en välfylld vecka på alla sätt och vis.
Öl för freden, musikhögskolefest, Tobias release och hemma hos kalas hos systrarna Erlingson och Linn. Trots detta har jag lyckats vara lite duktig och allt går framåt. Men jag längtar till december. När november är över, då händer allt!


Hemma hos fester är kanske den bästa form av festlighet. Inget köande, inga onödiga utgifter, man kan påverka musikvalet och sitta bekvämt och föra de där konversationerna som bara verkar ske efter ett visst intag av valfri dryck. Jag älskar det och man vill nästan aldrig gå hem. Men man är glad om man slipper städa dagen efter. Jag slapp och satsade istället allt på mitt exabete och häng med Johan O.

Idag har jag insett att Grey's Anatomy och One Tree Hill är som prosa för själen just nu. Lite sorgligt, men lättåtkomliga lycka på samma gång. Jag låtsas att jag är Peyton, fast bara ibland.

...

Olja från Firenze

I söndags fick jag detta fantastiska SMS från min italienska vän bosatt utanför Florence.

Ciao. How are you?
We're picking olives and making new oil.
we should have a lot this year.
So, if you need to refil and a holiday, you're welcome.
Kiss. Andrea.

Jag vill alltid få sådana SMS på söndagar!

Stjärtgossar!

Jag börjar nu förstå vad trötthet är. Också hur det känns att ha lite för mycket att göra på samma gång. Heltidsstudier (100%), Musiklärare på halvtid (50%), Music Teachers Without Borders deltid (15%) blir tillsammans 165% arbetstid. På detta lägger valfritt antal timmar ideellt föreningsarbete där man alltid kan göra lite till. Det är tur att jag inte är i någon form av amorös relation, den hade garanterat få lida.

På jobbskolan har jag upptäckt saker som gör mig lite besvärad. Skolan har ingen sopsortering vilket är B. Det är ju kanske något jag kan ändra genom att sätta in en låda som det står tex "plast" på. MEN, chocken. THE CHOCK. Förra veckan skulle Lucia introduceras till åk 6 som fått äran att bjuda på ett ljusfyllt, spektakulärt och oförglömligt tåg. Det finns en tradition av mångfald på skolan så i tåget hittar man förrutom lucia, tärnor och stjärngossar karaktärer som sockerbagare, pepparkaksgubbar, livvakter, tomtar, rudolf m fl. Mångfald är ju härligt, det gillar vi. Men enligt de två manliga medelålders klassföreståndarna så får flickorna inte vara tomtar, de ska vara snälla och söta tärnor. Killarna får däremot vara vad det vill, även stjärtgossar som en lärare säger. Allt detta sägs inför klassen. Jag står vid sidan om och bara ler. Inombords exploderar jag. För att inte känna mig handlingsförlamad blinkar jag hemligt till de flickor som ville vara tomtar, en sån där "vi fixar detta" blink. Ska bara informera männen om detta...

Helgen i Gränna var härlig. Många flickor som fattas mig var där. Ett privilegium.

OMG, nya livet kom.

Helt ärlig kommer jag inte ihåg senast jag var såhär trött. Kankse har jag förslappat mig en aning med livet som student, men just nu efter första arbetsdagen känns det som om jag varit igån en vecka. Men det är klart, kunde ju inte sova, livrädd för att försova mig.
Barnen var lovely. Det var inte smärtfritt, men det var kul och jag trivdes i mitt (!??!?!) nya klassrum. Barnen kommer jag nog att klara av, men att komma in i ett nytt vuxet sammanhang (läs medelålders kvinnor) och man inte vet exakt hur det går till med småsakerna. Eller småsaker och småsaker, snarare livsviktiga koder som man helst vill knäcka fort. Typ, vem sitter var i lärarummet eller vilken koppa får jag dricka ur?

Goda nyheter från dagen är att jag träffade min handledare idag. Det behövdes verkligen men äntligen har jag en ny frågeställning. Ett Hallelujamoment!

Ett nytt liv, OMG.

I morgon börjar mitt nya liv.

Fast det började lite idag eftersom jag tog mod till mig och utan Victorias stöd vågade ta mg till Friskis & Svettis gym. Jag gjorde även sit-ups offentligt på en svettig matta och kände mig allmänt hurtig.
Planeringen inför i morgon är typ klar och snart kommer Stina W hem från Berlin.

Jag är trött. Kanske inte så konstigt med tanke på att helgen var händelserik. Mor var här, Preisners Requiem spelades och öl dracks i trevligt sällskap. Det är hårt att vara jag ibland...






KarinKusin, MammaMor, MosterMargret!