Om jag fick önska en egenskap så önskar jag mig tålamod. Kanske även någon form av tävlingsinstinkt eller jävlar anamma som aldrig ger sig för en man är där, framme, håller målet i handen och inte räds de stora trappstegen trots att de verkar omöjliga att bestiga. Fast det är kanske något som är inbyggt i en när man föds, att träna upp ett jävlar anamma går kanske inte. Medelmåttets väg är visserligen härligt, men när man tänker på att saker och ting inte räknas förutom då de är riktigt bra så kan det ibland kännas lite kämpigt. Framförallt när man de senaste enbart blivit kollektivt bekräftad av sina bedrifter. Inte bara i skolan utan överlag, i livet. Det ska erkännas att det inte är så självförtroende uppbyggande, för en dag står man där utan sitt kollektiv på egna ben och ska inta världen och förhoppningsvis ta den med storm.
Det kan tyckas för alltför självömkande, likaså fjäskande efter braighet. Men så är inte fallet. Det handlar om behovet att inse sitt eget duktighetskomplex och att intala sig själv att jävlar anamma är sådant som man kan hitta på vägen, kanske till och med köpa i en affär.
En dag kanske jag även skriver jag istället för man, men det får vänta lite. Då kan vi snacka om att tycka synd om sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar