Jag ser slutet.

Jag sitter nu på caféet Element i Malmö där en ganska stor del av min uppsats är producerad. Kaffe, datorn Esteban och finslipning på min lilla historia är vad som sker just nu. Snart är den klar. Alltså på riktigt klar, inte bara sådär färdigskriven, utan klar.

Det har varit en lång väg och hade det inte varit för in examinators uppmuntrande ord så hade det jag gör nu varit kämpigt. Istället tycker jag nu om det, det känns bra och snart kommer jag att vara stolt över den. På riktigt stolt, så att jag kanske vågar skicka den till personer som borde läsa den. Kanske kan den göra en liten skillnad, kanske kan den bidra till en liten förändring, kanske kan den göra situationen lite bättre för några fler. Det är liksom det som har varit meningen med min uppsats. Fast det är väl det som är poängen med alla uppsatser, att på något minimalt eller grandiost sätt bidra med ny forskningsinformation. I vilket fall, så har den verkligen gjort skillnad för mig, det räcker. Det är roligt att få vara nördig!