En gång i Kenya

Nu tror jag även att mitt huvud har hunnit med att komma hem och gillar läget med att vara tillbaka till vardagen. Kanske är det bäst att hårdstarta med lite jobb där stämningen är som en klagomur så det ända sättet att överleva är att koppla på positivitetspeppen och låtsas som att allt är bra. Dock är det lite svårt när ens chefer inleder terminen med att säga "Det här kommer bli det tuffaste och jobbigaste läsåret, vi måste ta hand om varandra. Vi har inte ens råd att ge er en julklapp". Istället för skratt var dagens första arbetsdag fylld av suckar. Jag undrar hur folk ser på det där med positivt ledarskap. Tror jag skall hyra in pom-pom dansare som kan rusa in för att undvika att klagomuren rasar samman.

Bla bla bla, jag har ju också varit i Kenya.
Det är svårt att förklara vad som hände där, förutom att det nog var jag som lärde mig mest av alla. Det är nog den största utmaning jag varit med om när det handlar om att arbeta med kulturella skillnader. Förvirringen var liksom total, ångesten var där men allt löste sig ändå tack vare en klok fotograf som kärleksfullt och provocerande hjälpte mig tappert på vägen. Varje dag handlade om ytterligheter och basala, simpla saker blev stora problem i andras huvud fast ingen annan såg det som ett problem. Men vill man aldrig göra fel och är inte flexibilitet och egen problemlösning en självklarhet, blir det andra förutsättningar för sin egen tankeprocess.

Jag är tacksam att jag fick åka. Att jag fick spendera tid med 25 nya människor och bli en del av deras tillfälliga tillvaro. Att få ta del av deras åsikter och se hur tankar formas, påverkas och förändras. Att bli uppskattad för den jag är i ett nytt sammanhang. Att bli utmanad tll max och lära mig att låta bli att bli irriterad när jag för 37e gången på dagen får höra meningen We have a problem, och att sedan trevligt och peppande guida personen fram till sitt egna svar. Tålamod AB. Men tänk så många fina och fantastiska människor det finns. Juli månad var fylld med dem.