Lamu, ett paradis

En vecka spenderade jag på Lamu. En ö i nordöstra Kenya som bara går att älska. Inga bilar, fantastisk natur, makalös mat och lugn och ro. Say no more. Här är lite bilder.

En gång i Kenya

Nu tror jag även att mitt huvud har hunnit med att komma hem och gillar läget med att vara tillbaka till vardagen. Kanske är det bäst att hårdstarta med lite jobb där stämningen är som en klagomur så det ända sättet att överleva är att koppla på positivitetspeppen och låtsas som att allt är bra. Dock är det lite svårt när ens chefer inleder terminen med att säga "Det här kommer bli det tuffaste och jobbigaste läsåret, vi måste ta hand om varandra. Vi har inte ens råd att ge er en julklapp". Istället för skratt var dagens första arbetsdag fylld av suckar. Jag undrar hur folk ser på det där med positivt ledarskap. Tror jag skall hyra in pom-pom dansare som kan rusa in för att undvika att klagomuren rasar samman.

Bla bla bla, jag har ju också varit i Kenya.
Det är svårt att förklara vad som hände där, förutom att det nog var jag som lärde mig mest av alla. Det är nog den största utmaning jag varit med om när det handlar om att arbeta med kulturella skillnader. Förvirringen var liksom total, ångesten var där men allt löste sig ändå tack vare en klok fotograf som kärleksfullt och provocerande hjälpte mig tappert på vägen. Varje dag handlade om ytterligheter och basala, simpla saker blev stora problem i andras huvud fast ingen annan såg det som ett problem. Men vill man aldrig göra fel och är inte flexibilitet och egen problemlösning en självklarhet, blir det andra förutsättningar för sin egen tankeprocess.

Jag är tacksam att jag fick åka. Att jag fick spendera tid med 25 nya människor och bli en del av deras tillfälliga tillvaro. Att få ta del av deras åsikter och se hur tankar formas, påverkas och förändras. Att bli uppskattad för den jag är i ett nytt sammanhang. Att bli utmanad tll max och lära mig att låta bli att bli irriterad när jag för 37e gången på dagen får höra meningen We have a problem, och att sedan trevligt och peppande guida personen fram till sitt egna svar. Tålamod AB. Men tänk så många fina och fantastiska människor det finns. Juli månad var fylld med dem.

Pole Pole

Nu är jag hemma igen efter en månad i Kenya. Jag befinner mig i ett post-kenya tillstånd vilket betyder ungefär att det är underbart att vara hemma och jag vill inte tillbaka, ända saknar jag det.

Blev igår mött på flygplatsen av finaste pojken och helt galet av Vickan som anlände från Bryssel samtidigt. Det var skrik och tårar och härligheter. Det blev liksom festligt att komma hem trots att min väska var kvar i München.

Just nu tänker jag på allting samtidigt. Det snurrar i min skalle och tankarna har svårt att stanna. Ber att få återkomma för att kunna skriva något som är lite begripligt. Men hej alla, nu är det Sverige som gäller!

Hej världen!

Hej världen!

Jag är kär.
Snart far jag till Kenya.
Nu har jag sommarlov.
Nypotatis med vinegrette äts varannan dag.
Har lånat skivor och reseguider på Bibblan.
Jag saknar många av mina vänner som inte är här just nu.
Är fortfarande bitter och arg på internationella system.
Är avundsjuk på de som är med på Tillsammans, men uppskattar ändå min ledighet.
I höst jobbar jag förutom i Rosengård även på kulturskolan i Höör. 90%, tack och amen.
Handlar just nu allt på Möllan. "Jordgubbar, söttaste i staden!"
Ibland skäms jag för att jag har det så bra, men jag inser snabbt att jag är värd det.
Vår balkong är bästa platsen i Malmö.
Jag har planterat Solroser.
Dags för kaffe.
Jag är kär.

Världen, vi ses!

Lycka vs Missär

Just nu väntar jag på att mina tre favoriter snart skall komma hem från sin resa. Jag är nervös, men det är fint. Sen är mina tankar hela tiden hos familjen som mot sin vilja lämnar Sverige 06.oo i morgon. Det där med mänskliga rättigheter, jag undrar igen vart de tog vägen?
Svaret är väl enkelt, de finns hos de privilegierade som Du och Jag men inte hos alla Andra.

Idag grät jag två gånger på jobbet.

Det började i personalrummet där jag pratade med min fina kollega vars syster och hennes familj (från Irak) för en tid sedan fick beskedet att efter två års väntande måste ta sitt pick och pack och lämna Sverige. Denna familj med tre tonårspojkar som av smugglare togs till Frankrike istället för Sverige skall nu enkelt beskrivet slå sönder den livsbubbla som de lyckats bygga upp. Språk har blivit flytande, vänner ha skapats och en trygghet har sakta men säker vuxit fram. Liv fyllda med hopp har byggts upp. Men den mänskliga makten och stämplar på papper väljer nu att med en fet och grym hammare iskallt slå sönder en tillvaro som äntligen var vacker. Jag höll min kollegas hand och grät, vad mer kan jag göra förutom att lugnt försöka intala henne att vi aldrig får sluta hoppas. Tomma ord men jag tror att det är livsfarligt att ge upp denna tanke. Men jag förstår ju ändå inte vad denna familj går igenom. Visserligen har jag varit ett av barnens musiklärare, men det spelar ingen roll hur mycket jag än säger att han är en väldigt talangfull flöjtist. Vilka stämplar suddas ut av det? Inte dem om att de skall lämna Sverige på måndag o6.00. Inte heller bemötandet från migrationsverket där de beskrivs som ett hopplöst fall. Man får aldrig beskriva en annan människas liv som hopplöst. Jag önskar jag just i denna stund kunde förändra världen. Men det är nog svårt med tanke på att den viktigaste frågan för oss nu är att vi alla skall ha rätt till att ladda ner från internet. Jag skäms.

I morgon är det skolavslutning. Enligt tradition så skriver sexorna en sång till sina lärare. De har de typ gjort och den är fin. Tårarna kom, inte bara hos mig utan även hos klasskamraterna till tjejen som till låten sa att hon skrivit en text som skulle läsas upp. Det var banne mig den finaste överraskningen jag fått under detta läsår. Hon har skrivit ner en dikt som liknar spoken word som är någon form av magi. "Vi älskar er som vi älskar oss själva" är en strof i hennes verk. Det är tur att barn är så kloka, det är tur att de har förmågan att lysa och sprida en stor dos av hopp till oss alla. Jag önskar att det var barn som hade makten, hoppas de förstår hur viktiga de är.

Juni

Här skall jag vara.