Brunch!!

Medan jag väntar på att linssoppan ska bli klar måste jag slå ett slag för brunchen. Dagens med Vickan, Daniel och deras vänner, gårdagens med Maggan och såklart framtidens alla bruncher. Många pengar kommer investeras i brunch av mig. Det bästa är när snygga pappan är där med sitt barn, helst när han är där utan respektiv och helst när han och barnet bär mtachande tröjor. Bättre start på dagen än så kan man bara inte få!

Jävlar Anamma sökes!

Om jag fick önska en egenskap så önskar jag mig tålamod. Kanske även någon form av tävlingsinstinkt eller jävlar anamma som aldrig ger sig för en man är där, framme, håller målet i handen och inte räds de stora trappstegen trots att de verkar omöjliga att bestiga. Fast det är kanske något som är inbyggt i en när man föds, att träna upp ett jävlar anamma går kanske inte. Medelmåttets väg är visserligen härligt, men när man tänker på att saker och ting inte räknas förutom då de är riktigt bra så kan det ibland kännas lite kämpigt. Framförallt när man de senaste enbart blivit kollektivt bekräftad av sina bedrifter. Inte bara i skolan utan överlag, i livet. Det ska erkännas att det inte är så självförtroende uppbyggande, för en dag står man där utan sitt kollektiv på egna ben och ska inta världen och förhoppningsvis ta den med storm.

Det kan tyckas för alltför självömkande, likaså fjäskande efter braighet. Men så är inte fallet. Det handlar om behovet att inse sitt eget duktighetskomplex och att intala sig själv att jävlar anamma är sådant som man kan hitta på vägen, kanske till och med köpa i en affär.
En dag kanske jag även skriver jag istället för man, men det får vänta lite. Då kan vi snacka om att tycka synd om sig själv.

Uppsats

AAAAAA det går inte som jag vill. Att skriva en diskussion med jag tror och jag känner är nog inte så populärt i examinatorsvärlden. Med tanke på att ungefär max 10 personer kommer läsa denna uppsats, så känns det just nu meningslöst att inte få skriva som jag vill. Alltså jag fattar varför man ska skriva så, men jag behöver beklaga mig lite.

efter en föreställning

Att se barn stå på scen och tindra med ögonen och ta i för kung och fosterland gör mig varm i själen. Att sedan titta på publiken som består av stolta föräldrar om än utan tindrande ögon men med blixtrande kameror ger mig gåshud. Synlig stolthet är rörande.

Vecka 48

Det är över midnatt och just nu är det resultatdels fokus. Fyra skrivdagar kvar. Eftersom jag har begåvats med att kunna hantera nattligt arbete betydligt bättre än "morgonstund har guld i mun" grejen så trivs jag ganska bra just nu. Det funkar och det känns helt ok.

Men det är något med vecka 48, den berör mig i alla tänkbara dimensioner. Vissa hanterbara sådana, andra förstår jag mig överhuvudtaget inte på. Jag ska inte vältra mig i diverse känslomässiga tillstånd som nu råder, men att vecka 48 berör mig går inte att undvika. Tyvärr inte heller, att göra något åt.

Det måste sägas högt så att alla säkert kan höra. Jag har världens finaste vänner. Det bästa jag vet är att vara stolt över dem. Igår var jag stolt, igår grät jag efter Maggans examenskonsert. Hon var fantastisk.
Jag är tacksam, jag har många att vara stolt över. Det finns många att tycka mycket om. Det är många som står mig nära. Jag har tur, det finns många som bryr sig, och för mig många att bry mig om.

Din mamma är dålig.

Idag kom en av de duktiga flickorna i årskurs 6 till mig och sa:
-Om du undrar varför killarna skrattar när vi sjunger den sången Jakolo, så betyder en del "jag tycker min mamma är dålig" på arabiska.

Hoppsan tänkte jag. Denna låt har alltid varit det där gyllene kortet man kan dra ur ärmen, men nu vet jag inte om den ingår i den banken längre. Med tanke på att minst 50% av alla barnen på skolan kan tala arabiska, och en hel del av dem har fått lära sig denna sång känns det sådär begåvat. Kan se middagen framför mig när barnen trallar på denna sång och skvallra om att det är den nya musikläraren som lärt ut den. Jättebra Stina! Jag blev förövrigt påmind på skoj av en kollega att "du e ju bara vikarie". In your face, tack så mycket, kul. Jättekul.

I morgon är det jag som leder Zlatansången...
För eder information kommer en viss raPare till skolan om några veckor. Jag laddar nu för att inte säga fel saker vid detta tillfälle. Kankse att jag ska skriva en rappig text och rappa rapigt rappt!